Barndomsminne som gjorde ont

Jag var sommarbarn i Finnerödja 1958 - då var jag sju år och en lycklig flicka. Jag trivdes med att bo på bondgård, tyckte det var bättre där med alla djuren än att vara hos dagmamman och trampa runt på asfalten.

Mitt i fruntimmersveckan hade jag namnsdag och då kom det paket från mamma och pappa. I det låg ett alldeles riktigt paraply. Det var i barnstorlek men precis likadant som för vuxna. Tyget var rutigt i olika brun/gul/orange nyanser. Stroppen var vinröd - ja, den som skulle vara runt paraplyet när det var ihopfällt.

Jag kände mig mallig och lite märkvärdig för att jag fått en sådan elegant present. Ingen jag kände hade ett riktigt paraply i barnstorlek. I magen åkte lyckan omkring och studsade runt, runt. Jag hoppade på ett ben i taget och visslade en glad truddilutt. På radion hörde jag Egon Kjerrmans röst i Allsång på Skansen, en stund senare började programmet närma sig slutet och han och alla åhörare sjöng: "Auf Wiedersehen - vi ses igen ..." då fick jag en gråtklump i halsen av hemlängtan. Tänkte på mamma och pappas hand som hållit i min när mina släktingar var och hälsade på i Stockholm på försommaren.

Nästa dag säger Tanten ("sommarmamman"):

"Vi kanske ska läsa brevet som kom samtidigt med paketet igår?"

Jag tittar på det oöppnade kuvertet och tänker att det behövs inte, paraplyet är mer än nog - jag behöver inget annat i hela världen.

Regnet slår mot fönsterrutorna och jag vill gå ut, gå ut, gå ut.

Tanten säger:

"Det är din mammas handstil, jag sprättar upp det nu - sätt dig på kökssoffan så får du gå ut sedan när vi läst det tillsammans."

Jag ser att mamma skrivit med sådana där snirkliga bokstäver som jag inte kan läsa. Bra att Tanten kan tyda vad det står. Hon verkar läsa men läpparna rör sig inte. Jag hör iallafall ingenting. Jag gör så att det låter "hm.." i halsen. Hon tittar bort mot vedspisen, sedan på gardinkappan och till sist följer hon en flugas dans på kanten av den broderade duken. Så fäster hon blicken på mig. Jag känner mig liten - mindre än jag är i verkligheten. Hon öppnar munnen:

"Det var ett allvarigt brev det här. Både din mamma och pappa har skrivit i det. Du får inte bli ledsen nu säger de, men de ska skiljas."

Nu talar hon på ett språk jag inte förstår tänker jag. När kommer gratulerar på namnsdagen då och alla pussar och kramarhälsningarna? Jag säger bara ett enkelt:

"Va?"

Tanten tittar fortfarande på mig med en underlig blick som gör att det sticker i bröstet på mig.

"Vet du vad skilsmässa är?" säger hon och lägger huvudet på sned så att lockarna på ena sidan nästan lägger sig på axeln. Jag ruskar på huvudet. Min hals är alldeles torr och det svider under ögonlocken. Jag nyper mig i skinnet, precis där knäet slutar. Så släpper jag och det blir vitt i mitten och rött runt omkring.

"Hm ... skilsmässa är ... mamma och pappa ska inte bo tillsammans längre. När du kommer hem har de flyttat isär."

Jag tittar på flugan som fortfarande sitter kvar på dukkanten. Den gnider benen mot varandra. Den vet inte heller vad skilsmässa är. Det tror inte jag iallafall.

Jag tar tag i paraplyet och rusar ut på förstutrappen. Tittar inte vart jag trampar, snubblar på katten som ligger på mattan. Återfår balansen och vräker mig ner för trappan. Springer så fort jag kan och sjunker ihop på vägen vid ladan. Sitter på det tillplattade gruset, vätan tränger igenom trosorna. Det är märken efter hästens hovar och vagnshjulen i gruset. I en grop samlas vatten och regndropparna får ytan att spricka och ploppa uppåt.

Jag fäller upp paraplyet och håller det över vattenpölen så att den blir stilla. Bruna rännilar rinner bara stilla vid kanten av gropen.

"Skilsmässa? Vad är det?"

Jag hör att Tanten ropar mitt namn. Hon ser mig inte eftersom jag vet att syrenhäcken skymmer både ladan och mig. Jag svarar inte.

"Var ska jag bo? Med mamma eller pappa? Var är hemma? Var ska min bror bo? Tänk om ingen vill ha mig? Tänk om mamma och pappa vill skiljas från mig med?"

Regndropparna studsar på det rutiga tyget. Jag har ett fint paraply - finare än vad någon annan har.

Att föräldrar skiljde sig var ovanligt på 50-talet. Jag visste inte någon som hade en mamma och pappa som var skiljda. Så det gjorde ont och jag förstod inte riktigt vad som hände.

Det var första gången som jag låste in mina känslor. Min bror grät och grät och grät. Men inte jag (tyvärr).

//Kramar om