Skrivarvisioner

Den dagen när jag lämnade in mitt manus som gick under arbetsnamnet Ej Vek till sju olika förlag - infann sig ett stillsamt lugn.
Eftersom jag aldrig lämnat in ett manus tidigare trodde jag att det skulle kännas som att flyga fallskärm (det har jag aldrig gjort, men kan förställa mig) - som om jag skulle tveka på tröskeln eller nåt. Men är det något jag verkligen kan så är det just att vara "säljande" och soligt glad. Jag kände mig helt trygg i mig själv de gånger när jag personligen lämnade över mappen med manuset i. Mottagarna sken upp och sa: "Men vad fint du gjort! Tack!" och jag pillade lite på tomtefiguren av lövträ som jag tejpat fast på framsidan och svarade: "Det är jag som ska tacka - GOD JUL!"
När jag vände för att gå därifrån log jag både på utsidan och insidan. Och jag var fridfull inombords. Stormen som jag trott skulle blåsa upp var bara som en mojnad vindlös fläkt över en blank vattenyta.
Samma fenomen inträffade när jag skickade in Ej Vek digitalt. Ett av förlagen ville bli uppringda först. Det blev ett positivt bemötande och när jag berättat hur intrigen såg ut, ville hon gärna ta emot det. Så jag klickade på SKICKA och fick ett jätterart svarsmail: "Manuset har kommit fram. Du får räkna med att det tar 6 - 8 veckor för oss. Ha det jättegott så länge!"
Inte vet jag om jag läser in något som inte finns i det där - men glad blev jag iallafall.

Mitt mål för år 2010 var just att bli klar med Ej Vej - och december var min egen deadline.
Då var det exakt 1 år sedan som jag började skriva ihop storyn i den versionen som ropade efter att bli skriven just så. Före det hade jag i två års tid försökt att göra en helt annan variant, med mycket inre motstånd eftersom jag försökte gå runt storyn och slippa "ta i" svåra o tunga bitar.
Men det blev tvärtom mycket, mycket lättare när jag rivit den inre muren.
Av det har jag lärt mig att hinder är till för att rusa rakt på och rivas, inte gå runt för då går man bara i cirklar och kommer ingenstans.
Susanna Alakoski sa något klokt en gång: "När det du skriver känns oöverstigligt svårt att skriva om - det är då det blir något bra av det sedan."
De orden har jag burit med mig och tänkt på varje gång jag kommit till känslomässigt svåra partier i texten. Skriv bara - har jag tänkt. Skriv på!
//Kramar om