Freestyle-Fantasi Blivit uppmanad att göra en 80-talsgrej

Det första jag kom att tänka på var minnena från utelivets häftiga dansande. Jag var mitt emellan två förhållanden och var fri som fågeln och jag flög. Min bästis M och jag vässade dansskorna och spanade in coola killar. Vi gick för det mesta på Golden Days (nu heter det Golden Hits) på Kungsgatan i Stockholm och 'tankade' - vi behövde aldrig köa för att komma in där, vi var tjenis med inkastaren (hade tjusig kavaj på sig) - han trodde vi var systrar. M hade självlockigt långt blont hår och jag permanentat dito. Stora hår alltså precis som det skulle vara på 80-talet. Vi var smala som sulfider med tajta små linnen och utsvängda brallor. Mitt linne var vitt och nästan genomskinligt.
På 80-talet fick man INTE dricka vin i baren! Nono - det var till att beställa in något att äta. Vi ville inte ha drinkar, utan vin skulle det vara. Plånböckerna var inte så feta eftersom vi ofta var ute så vi åt alltid camembert med hjortronsylt och friterad persilja på toppen i restaurangdelen. Sedan fick vi ta med oss glasen till baren där de coola satt. Efter spaningen gick vi tvärs över gatan till Ambassadeur för att dansa skiten ur de coola.
Ibland träffade vi ju på samma killar eftersom de oxå var på spaning. Vi fastnade förstås bara för de allra snyggaste. Undrar hur de såg ut som 'de andra fick'?
En av de där coola killarna blev ju min då'ra.
Klart att jag skulle följa med honom hem - ville ju inte att det skulle finnas en sambo med i bilden därför var det givet att följa med honom o inte tvärt om. Hoppades kanske på en fortsättning där? Nåväl - på morgonen hände något som jag och min bästis M fortfarande skrattar högt och länge åt.
Jag kunde inte berätta för henne förrän jag kom därifrån och kunde ringa henne från en bakelittelefon i fasta nätet - det fanns inga handsfree eller mobiler på 80-talet.
Coola-killen bodde i ett coolt hus. Det stod ovanpå söderledstunneln, baksidan vette mot Hornsgatan, men han hade utsikt över leden, Stadshuset och Riddarholmen - asmysigt gammal kåk. Där satt jag på morgonen - efteråt - på en liten toa. Hittade inget att torka mig med. Ropade ut i hallen med takhöjd typ 3,5 meter: "Du coola-killen det finns inget toapapper kvar."
Han tittade in på mig med ciggen guppande i ena mungipan, sa: "Vänta lite ska jag leta." Leta tänkte jag - var gömmer man undan toapappret? Var vi kanske inte hemma hos honom iallafall? Men allt annat tydde på det. Jag hörde hur han rotade i skåpen, sen blev det tyst och toadörren gled upp lite när han sträckte in sin hand med något i. Det stod Electrolux på det han höll i. Men sa jag: "Det är ju en dammsugarpåse!" Då sa han medan ciggaskan dalade ner på påsen. "Ja det vet jag väl!" Jag tvingade tillbaka fnittret som tryckte på och sa bara: "Hårt." Han tog ut ciggen som bara hade filtret kvar och så sa han de förlösande orden: "Du får väl skrynkla dammsugarpåsen!"
Hela vägen därifrån så skrattade jag hejdlöst, damerna och herrarna på tunnelbanan tittade på mig som om jag vore lite halvgalen. Men det gjorde mig ingenting. Det bjöd jag på. Redan då förstod jag att jag aldrig skulle glömma den där dammsugarpåsen. Coola-killen kommer jag inte längre ens ihåg hur han såg ut. Men påsen - se den glömmer jag aldrig.

Så - Maria Engelwinge - där har du mitt 80-tal som jag minns det och aldrig glömmer. Jag pratade med min bästis M (man sa ju så på den tiden) igår - så skrattade vi eftersom jag sa att jag skulle berätta om det oförglömliga toabesöket ovanför Söderleden idag här på bloggen.

//Kramar om