Avsky för råttor

... det har jag nog haft hela livet. Men två gånger har min avsky ställts på ordentliga prov. Den första råttan som jag kom i nära kontakt med bodde i vår matkällare och han hette Pelle sa min storebror. Den var hans och han visste att mamma inte ville ha några husdjur alls därför fick den bo i källaren. Men min bror sa att Pelle inte var en råtta - han är ju ett marsvin! Men jag tyckte att Pelle såg ut som en riktig råtta iallafall. Efter en tid avslöjades Pelles boning av mamma och hon ödmjukade sig så att råttan, som var ett marsvin, som hette Pelle fick flytta upp i vår lägenhet. Jag försökte oxå att ödmjuka mig. Men det gick inget vidare. Han var helt okej om han var i buren, men inte när brorsan tog upp honom därifrån och det kom ut små svarta miniminikorvar ur ena ändan (jag skulle bara ha vetat att jag frivilligt 45 år senare varje dag går å plockar upp stora korvar när jag går ut med hunden, men det var jag ovetande om då). Så höll brorsan upp Pelleråttan mot mitt ansikte så att han skulle få lukta på mig. Jag trodde jag kommit till helvetet då. Men det hade jag inte. Häromdagen frågade jag min 84 år gamla mor vart rådisen tog vägen - för jag minns ingenting av att Pelle gick till marsvinsen sälla jaktmarker. Hon mindes inte heller. Kanske var det så traumatiskt så att vi har förträngt det?

Den andra råttan KÖPTE jag nästan frivilligt, iallafall med egna pengar. Min dotter har alltid varit en djurälskare av högsta rang (jo hon köpte sig ju en STOR hund sedan när hon blev vuxen, en Grand Danois á 75 kilo). Men när hon var liten ville hon ha en råtta enligt min mening, men hon sa att det var en guldhamster. Guldis skulle den heta sa hon när hon stod och gullade med den i zooaffären. Stööööööön! Javisst lilla gumman, sa jag istället. Buren var begagnad och billig, den tog jag hand om när vi skulle kliva på bussen. Dottern fick råttan i en transportPAPPask som hon bar innanför jackan (vinter). Bussen var proppfull med folk och jag som hade den stora buren hamnade bland barnvagnarna o dottern längre fram. Vi möttes sedan utanför bussen på vår hållplats. Hon var utan mössa då. Upp ur jackan på henne stack råttans morrhår och ett par plirande ögon. "Vart har du gjort av PAPPasken?" Hon tittade på mig under lugg. "Guldis åt upp den!" "Va - åt råttan upp den?" "Ja och min mössa oxå!" Stöööön! "Och en bit av mitt finger oxå!" Ännu mera stön! Blodet forsade och det blev vårdcentralen nästa. Stelkrampsspruta. Det tyckte dottern inte var någonting - det var kärleken till Guldis värd. Jag kunde inte sova med en råtta i huset. Nästa dag luktade det piss i köket och den bättre begagnade och BILLIGA buren hade ett stort hål i botten. Iväg för att köpa en ny. Det var dotterns kärlek till Guldisråttan värd.

En månad senare fick den älskvärda mamman - alltså jag - ta hand om råttans likstela kropp som låg död på botten av den fina nya buren. Och det var min kärlek till min dotter värd. Det var ju en billig råtta och en billig bur.



Mot min vilja har min avsky för råttor satts på prov två gånger. Hur kunde jag ha en bror som älskade råttor och en dotter som gör likadant? I en förunderlig värld med råttälskare har jag ändå fått lov leva hittills. Kärleken övertäcker allt:-)



//Kramar om