Himmel med stjärnor

Igår natt när jag var ute på sena (mycket sena) vovvepinkrundan tänkte jag att det inte var en riktigt stjärnklar natt. Jag tittade uppåt och såg bara en enda lysande vit 'sak' däruppe och tänkte att det är väl något flygplan, satelit el dyl. Men se där hade jag fel! Runt den lysande saken som jag förstod var en stjärna iallafall var det ett gytter av pytteminismå stjärnor. Jag log! Alltid när jag ser myllret av de små runt en större stjärna blir jag löjligt upprymd (rymd - ha, ha) Likaså när jag ser månen. Den brukar lysa så starkt att den bländar. Ibland är det molnigt runt den, men så skingras molnmassan och det blir en aura omkring den i olika brunrödrosablå nyanser. Tänk att det finns människor som inte vet hur månens faser ser ut. Som ny och nedan menar jag då. Ett knep som jag brukar påtala i sådana situationer är att om det är en NYmåne så ser den ut som ett kommatecken. Det där går inte alltid hem ändå. En del fattar nada. Kanske för att det är Stockholmare som bara har bott i hufvudstaden i hela sitt liv, tänker jag. Jag är ju själv född och uppvuxen i Sthlm och det tog över 50 år innan jag flyttade - till Dalarna. Efter nästan 5 år flyttade jag tilbaka till min älskade födelsestad, men det är en annan story. Jag har grunnat över varför jag själv var en dålig stjärn- och måntittare när jag bodde i stan. Kanske för att det är så upplyst med gatlyktor mm? Nu när jag är tillbaka förstår jag att för min del handlade det inte alls om det. Det handlade om att ta sig tid. Att stå stilla och betrakta. Vara i nuet. Inte bara slänga en blick uppåt och konstatera att ' ja - där är stjärnorna' och sedan hasta vidare. För i storstan rusar man för det mesta omkring i ett galet tempo. När jag kom på besök hit ner med tåget - tog det tre sekunder ute på Vasagatan vid Centralen - innan jag själv la i övre stressväxeln och blev sådan jag alltid varit och likadan som alla andra som rusade omkring. Varför är det så bråttom? Här springer folk efter bussar och tunnelbanor som om det inte kommer någon ny inom de närmsta 10 minuterna. I Dalarna där jag bodde - där skulle man behövt springa allt man kunde om man såg bussen komma stånkande - den gick bara 2 ggr om dagen och ingen på helgen! Men här ... I Dalarna lärde jag mig stå och betrakta varje stjärna för sig med sitt myller av små runtomkring. Den vanan har jag tagit med mig nu när jag återvänt till storstan. Det är jag så tacksam över!

//Tack för den här gången & Kram