Näe, det tror jag inte. Jag hade på känn att jag var ute och cyklade och det tog emot
så väldigt. Jag satt helt enkelt fast i mina egna ord och min egen story.
Sådant måste åtgärdas tänkte jag och bad en annan fantstisk bloggare att
titta/läsa manuset jag skrivit. Resultatet blev förödande. Jag kunde helt
enkelt inte skriva, iallafall inte som man kan tänka sig på den nivå som jag
borde vara
på. Shit!Hur hamnade jag där kan man fråga sig? Den enda förklaring jag har själv är att jag i storyn berättar om det som hände mig som ung tonåring. Jag fick därmed ett språk som överenstämmer med den åldern. Skriver du en ungdomsbok frågade hon? Nej, det gör jag inte.
Det här fick mig att titta på mitt första manus, det jag skickat in till förlag. Undrade så om jag skrev med likadant språk där. Nej det gjorde jag inte alls. Det var en stor skillnad. Mycket intressant fenomen tycker jag. Frågan är om jag ska skippa att skriva den här storyn jag håller på med? Men det tror jag inte, jag brukar inte vara en sådan som ger upp. Jag måste nu bara fundera ett tag på en lösning. Sedan får jag se hur det blir.
Jag är så oerhört tacksam över att det finns bloggvänner som bryr sig och som ställer upp i en sådan här situation. TACK UR DJUPET FRÅN MITT HJÄRTA<3>
//Kramar om
Jag skriver för ungdomar, men tycker det är svårt att veta hur jag ska formulera mig. Det blir ett "språk" i dialogerna men "berättarrösten" får inte hålla på "alltså, du e bara för mycket". Knepigt sånt där, väntar själv på en dom om mitt manus.
SvaraRaderaKänner medlidande för dig, men har svårt att tro att det inte är ett dugg bra?
Kämpa på från din nya bloggläsare
Eldtunga: Välkommen hit:-)
SvaraRaderaDet kan vara svårt med tonen och berättarrösten, har jag förstått nu om inte förr.
Äsch, det där med 'inte ett dugg bra' beror väl på att jag ställer höga krav på mig själv. Jag trodde väl att jag kunde det här efter den bakgrund jag har. Jag har varit med om det här förr, men trodde det var över nu, att jag kommit längre ... jag ropade 'Hej' för tidigt och ramlade ner i verkligheten:-)
Och jag är precis tvärt om. Jag förstår att jag inte veta något och är på noll. Sitter med mitt förstamanus som jag skrivit av kärlek och förstår att allt jag har att vänta är refuseringar. MEN ändå så vill jag inte ge upp. Måste skriva, finns inget annat sätt att leva för mig.
SvaraRaderaEldtunga: Så klart du inte ska ge upp. Ge inte upp, skriv på! Med kärlek kan man komma långt:-)
SvaraRaderaSjälv har jag precis skrivit en ny inledning och hoppas på att den får ett godkännande och tummen upp. Isåfall har jag en struktur att bygga vidare på. Känns bra!