Alldeles i början på höstterminen på Skrivarlinjen var uppgiften att skriva dikter på olika sätt. Vi höll på med metaforer ett tag. Nu tänkte jag bjuda på en oredigerad dikt som jag skrev då.
KYSSANDE VÄRME
Ogråtna tårar samlade i stupen
kyssande värme längtan tär
Tungor befriade ur trängtans djup,
ej när
Solvarma läppar, så sällsamt
din mun klär
Mjuk hud förgäves ryser stilla,
smekande vilar i gryningsljus
Sipprande kristaller fryser till is
innanför genomskinlighetens silkesblus
Porslinsfigurers leende glimma vilt
vridande hägring tiger i ödsligt hus
Beslöjad brinner månskensdansen
blicken föröder ingenting då
Doften annorstädes befinnes vara
facklan lyser intill ödelagt strå
Förskräckt, ingen skönhet mera synes
förgråten själ skrider över nattlig gård
Kandelabers gulnande vax i stelnad form,
mantelns frasande fåll glider bort
Högtidligt sköljes skönhetens marmor
bakom tårars livlösa port
Sinnligt glöder hjärtats längtan,
tidsaxelns rymd, alldeles för kort
Så kan det se ut när man får en sådan uppgift som helst ska skrivas på tid rakt av utan ändringar.
Hoppas du fick någon glädje av den:-)
//Kramar om
Ord väckta i stunden. Det blir så spontant och känslosamt.
SvaraRaderaFår en "gammal" känsla när jag läser den. Som att detta var något som hände för länge sedan.
Vackert skrivet!
Monika Häägg: Tack rara du:-) Ja det är menat som 'gammalt' men ändå upplevt på nytt.
SvaraRaderaSåg att ett ord blev fel i andra strofen: "Tungor befriade ur trängtans djup, ej nÄr" - om det nu kan betyda något?
Nu har jag ändrat på Å:et till ett Ä i ordet nÄr:-)
SvaraRadera