Mitt kvinnliga föredöme

Doftminnen hör oftast ihop med en människa som betytt mycket för en som litet barn. Jag har både doft och matminnen från den person som blivit mitt kvinnliga fördöme i vuxen ålder. Särskilt framträdande har de varit sedan jag själv blev farmor/mormor och förstod vilket stort ansvar man har för sina barnbarn i den rollen. Min egen farmor är mitt främsta föredöme, inte för att hon var rik på materiella ting, inte alls - hon var rik på kärlek till många.

Min farmor hette Edit och bodde i en liten, liten statarstuga strax utanför Mariefred. I närheten av Trekanten som i sin tur inte ligger långt från Läggesta. Stugan var bara på ett rum och kök. I köket hade hon ett stort grönt skåp, i samma färg som mörkgrönt och frodigt gräs. När jag var där med pappa och hälsade på (vi bodde i Stockholm) fick han böja på nacken för att inte slå i huvudet. Apropå att vara böjd, så var farmors rygg helt böjd. På ett sådant sätt att den nästan gick i 90 graders vinkel från benen. Jag hade aldrig sett henne stå rak. Att hon såg ut så där berodde på att hon halkade en vinter på väg till utedasset. Skadan blev livslång.Aldrig har jag hört henne beklaga sig. Hon gungade när hon gick mellan köket och rummet. Vi brukade få köttbullar, sås, lingon och inlagd gurka när vi var där på besök. Inget kan slå farmors söndagsmiddag med köttbullar. Åhh, så gott det var:-)

I början på höstterminen på Skrivarlinjen/FHS hade vi lyrik på schemat. Oftast fick vi skriva dikter på tid, snabbt som attan skulle det gå, det gick inte att ändra något innan vi skulle läsa högt inför klassen vad vi skrivit. Jag tror det handlade om minnen den dagen jag skrev dikten om farmor. Jag tror inte att någon glömmer den där stunden när jag läste den. Jag återkommer till det efter att jag citerat en liten del av dikten här:

Ryggen hennes krum och sliten

alltid i farten

plikten framförallt

och fliten

Blonda pannkakor stekte hon

En sida och på två, ovanpå spisen

Doktorn smackade och

gick på tå, veden staplades i frisen

Fläsksvål, äppelskrutt och bär

kånkade farmor utomhus till bords

Höst som vinter och som vår

till alla fåglar hon höll kär

Hårflätan i cirkel knuten

runt, runt längs huvudskulten

Bomullsförkläde med blommor blå

ungar i varenda vrå ...
Här bröts min röst och jag började störtgråta. Kunde omöjligt fortsätta även om jag hade fem verser kvar. Mina klasskamrater blev rörda och generade på en och samma gång tror jag för att det blev så känslosamt. Själv var jag totalt oförberedd på min reaktion, inte trodde jag att jag skulle börja gråta så häftigt. Men jag lugnade allihop och sa att för mig var det bara en positiv upplevelse. Jag anser att när jag når och får fatt i sådana där känslor är det läkande på alla vis och jag lär mig något om mig själv. Obetalbart, om än väldigt oväntat.

Min farmor var en sådan kärleksfull människa. Änka sedan mitten på fyrtiotalet men med stugan full med farfars och hennes egna barn. Min pappa, farbror och faster. Utöver det hade hon sommarbarn, som sedan stannade kvar som fosterbarn och som blev min faster M.

Sedan kom det en fosterson L-E. Efter det tog hon hand om min halvsyster H som föddes på min pappas 17- årsdag och som mestadels växte upp hos farmor sedan.

Farmor dog i mitten på 1970-talet och aldrig mer har jag fått se en gammal gumma som hon med hela axlarna, armarna och ned på ryggen full med småfåglar på väg att mata dem på fågelbordet. Hon älskade både människor, barn och djur. Hon hade en vit katt som hette Bossar.

Jag har ett fysiskt minne från farmors äppelträd. Ett stort ärr på insidan av låret. Jag klättrade förstås i trädet och en gren gick av och spetsade mig. Jag satt fast och hängde 3 dm från marken utan att själv kunna ta mig loss. Jag skrek och pappa kom till undsättning. Han lyfte bort mig rakt upp i luften och blodet forsade. Jag tiggde och bad honom att vi inte skulle till sjukhuset för att sy. Jag hade skadat läppen tidigare och blev fastbunden på en grön brits, pappa kördes ut från rummet och sedan fick jag massor med sprutor, sedan sydde de både utvändigt och utvändigt i läppen som var allvarligt skadad. Jag har aldrig känt mig så kränkt och övergiven. Men det var inte pappas fel, han FICK inte vara med mig. Så var det på 50-talet. Det där stora såret på låret från farmors äppelträd skulle ha behövt sys, men jag sa inte ett pip, gnällde ingenting. Teg ihjäl det hela.

Min älskade farmor vad jag saknar henne - det är jag inte ensam om ...

Det är ett stort ansvar att axla och själv leva upp till den förebild hon lämnat efter sig nu när jag själv är både farmor och mormor. Jag kommer säkert att brista men jag gör mitt bästa. I mitt hjärta gömmer jag iallafall orden som min sonson sa för ett tag sedan: "Du är värdens bästa farmor".

//Kramar om