Två små barn grät ...

... och lyssnade på sin mamma när hon läste ur en bok som hon själv fått i present när hon blev 10 år.

De två små barnen låg på golvet och levde sig in i berättarvärlden. I sin livliga fantasi kunde de se hunden LASSIE komma springade mot dem och sätta sin tass i den enes utsträckta hand. Pälsen strök mot deras bara ben, tungan stickade på kinderna, huvudet vickade till den ena sidan, de mandelformade ögonen uttryckte kärlek och lojalitet.

Lassie var på flykt, på väg hem till pojken som älskade henne. Hon var mycket långt hemifrån, men hennes instinkt sa att hon måste ta sig hela vägen hem. Vägen var inte lätt.

Mamma läste:

"Sjön hade smalnat av till en ström. Men det var en strid ström, som skummade vilt över hällar och stenar. Lassie gick ner i vattnet. //... Strömmen tog henne liksom ett papper, som kastats ut framför ett framrusande tåg och virvlar bort i vinden. Vattnet förde Lassies kropp med sig nedför forsen. Det skummade och yrde omkring henne, hon kom under vattnet flera gånger, men hon kom upp till ytan igen. // ... Om och omigen tumlade strömmen om med henne med förkrossande styrka, och hon kom ofta under vattnet i strömvirvlarna ...//"

De två små barnen krälade på golvet, de grät och kved, de led med hunden Lassie som de kände så väl genom allt det mamma läst. Det minsta barnet kröp in under mammas fåtölj, hackade tänder och snyftade hjärtskärande.

Mamma avbröt sig och frågade: "Ska jag sluta läsa?"

Båda barnen skrek i korus: "Nej, sluta inte läsa!"

Mamma tittade ner på fötterna som stack fram under fåtöljen och på det blonda huvudet på det andra barnet och såg tårvåta kinder. Hon sa: "Men ni bara gråter och lider."

"Vi vill gråta, bara du läser snälla mamma."

Underfåtöljbarnet sa: "Vi måste rädda Lassie - vi måste få veta hur det går."

Båda sa återigen i korus: "Läs!"

Mamma läste vidare ...

De två små barnen var mina barn och det var jag som var den läsande mamman. Vi alla tre älskade boken: LASSIE PÅ ÄVENTYR.

Den är skriven 1940 och det exemplar som jag precis just nu har framför mig är tryckt 1961 och det är samma bok som jag fick som 10-åring och densamma som jag läste ur för mina barn.

Ännu har jag inte börjat att läsa den för mina barnbarn - men snart så ...

Ibland har jag tänkt, men samtidigt förkastat det - att det kanske inte är så konstigt att jag har en Collie - även om den inte är långhårig som Lassie - min hund är ju en korthårig Collie. Jag har aldrig haft en längtan efter en långhårig. Att det nu är så att min hund Razz är som en Lassie i sinnet var något jag inte räknade med att få uppleva. Men så är det. Vilken lycka!

Min älskade Razz har precis som Lassie varit på (eget) äventyr. Han förvann under ett gigantiskt åskväder uppe i en obebodd Dalaskog. I åtta långsamma timmar var han som uppslukad. Jag tänkte förstås på Lassie och hennes bravader under sitt äventyr. Jag trodde att jag aldrig mer skulle få känna Razz tass i min hand, hans tunga slicka på min kind, hans mandelformade ögons oreserverade kärleksfulla blick i min. Men jag hade fel! Det var jag själv som fann honom flera mil från där han försvann och han var på väg hem - precis som Lassie.

Vad som sker under morgondagen har vi ingen aning om - så lev idag:-)

(Razz är inte rädd för åska eller smällare eller något annat heller för den delen)

Allt för nu & Kram till er

En applåd utdelas av mig till den som lämnar en liten kommentar här:-)