Gårdagsglädje ...

... pga att det är sorg inom mig fick jag igår en väldig längtan efter att få skratta på ett naturligt sätt. Det gör jag lätt när jag träffar mina barnbarn. Det föll sig naturligt att ta en tur till dotterdottern Ida eftersom jag inte träffat henne på ett tag.

Jag tänkte att hon skulle få någonting som var nytt för henne men gammalt för mig när jag kom dit. Tog därför med en ullig och gullig leksaks-skatunge som min dotter älskade att leka med när hon var liten. Den är helt oförstörd och ser oanvänd ut.

Att jag kom på det berodde på att min sondotter Leah (som är 6 dagar yngre än Ida) brukar bli rädd för den där skatungen, som normalt ligger i leksakskorgen här hemma hos mig. De gånger hon varit här har jag fått lov att gömma den eftersom hon blir skräckslagen annars.

Det var spännande att se Idas reaktion när hon vecklade ut skatan ur silkespappret. Hon blev överlycklig och pussade på den. Studsade omkring med den, den fick följa med överallt där hon gick - fel - där hon SPRANG. Ida går inte hon springer, hoppar och studsar. Skrattar och ler.

Den där skatungen fick fungera som boll oxå - hon satte igång att kasta den till sin morfar, som kastade den tillbaka om och omigen. Och Ida hon skrattade så hon kiknade.

Sedan berättade hon att hon fått en BLÅ klubba på förmiddagen. En jättefin blå klubba - hon var så lycklig över det.

Efter vår gemensamma middag var det dags att kasta skata igen med morfar och kikna förstås.

Samtidigt som jag skulle åka hem började det bli läggdags för den lilla hoppetossan med det stora leendet. Vi kramades och hon sa hejdå till mig. Sedan kramade hon om morfar och sa: "Moffa kan oxå gå nu!"

Efter det sprang hon mot sovrummet, men hejdade sig mitt i steget och sprang till lekrummet:

"Måste ha min skata i sängen!"

Tänk att Ida tyckte lika mycket om skatungen precis som sin mamma, när hon var liten. Det blev ju ett lyckokast att ta med den:-)

Allt för nu & Kramar till er