... låter nästan som en bok- eller dikttitel.
Ibland har jag hört människor som ångrar en hel massa saker eller beslut de fattat. Det kan tyckas som om jag själv skulle vara en sådan person. Men det är jag inte, jag ångrar (nästan) ingenting. Om jag skulle vara en sådan där ångrare hade jag aldrig haft modet att börja skriva när två tredjedelar av mitt eget liv redan hade passerat. På ett (litet) sätt kan jag le mot allt som har hänt mig i livet. Sedan mina ord fyllt upp det ena dokumentet efter det andra är jag ändå på något sätt tillfreds.
Låter väl knäppt kan jag tänka för dem som (verkligen) vet vad jag varit med om. Men så är det.
Min bror Göran och hans minne håller jag högt - inget kunde jag göra som 14-åring för att förhindra att han dog. Jag är lycklig över att han har levt och förgyllt min tillvaro (utom de gånger när vi slogs som f*n). Men när han sa - när jag var 11 och skulle gå till en danslokal för miniorer: "Du kommer få skitsnygga ben när du blir stor!" ler jag för mig själv. Men kan gråta stora tårar när jag tänker på att han aldrig fick se mina vuxna ben - snygga eller ej.
I bibeln står det att "Ett gott namn är bättre än god olja och dödsdagen är bättre än den dag man föddes. Bättre att gå i sorgehus än i gästabudshus ..." En smaksak kanske???
Allt för nu & Kramar till er (jag höll på att skriva "Tårar till er" - det hade varit helt fel!)
Vemodet, saknaden och övergivenhetskänslan går aldrig att komma ifrån.
SvaraRaderaBättre då att minnas de ljusa stunder som funnits - resten av året.
Just dödsdagen är speciell och måste så förbli!
Och ja, rubriken var vacker och titelmässig!
Vackert och oändligt sorgligt! Jag hoppas att du fick tillfälle att minnas alla de goda dagarna.
SvaraRaderaKramar!
Jag tycker inte alls att det låter knäppt. Snarast väldigt sunt och livsbejakande. Är inte sommaren en hemsk tid att förlora någon på - när allt är så fyllt av hopp, liv och glädje?
SvaraRaderaStor kram!
Mångmamma: Eftersom min sorg varit som konserverad i över 40 år så känns det bra att nu äntligen beröra de onda minnena oxå utan att vilja fly som ett skadeskjutet djur.
SvaraRaderaFint att rubriken berörde:-)
Anneli: Tack kära du!
SvaraRaderaDe goda dagarna har jag alltid med mig och de har ju aldrig varit svåra att minnas.
Kram
Maria E: Vad bra!
SvaraRaderaSom svensk gillar jag ju sommaren, men den sommaren var mitt livs längsta som var som ett vakuum.
Men jag fann tröst i att gå omkring i hans kläder, de var så snygga, ljusa, hela och rena. Han hade smak brorsan min o klädde sig inte som de andra.
Kramar
En otroligt vacker titel. Så lockande, men ändå fylld av smärta.
SvaraRaderaHoppas du kan fokusera mer på de fina minnena istället för smärtan och saknaden.
Kram
Nina: Ja jag såg så där på titeln oxå efter det att jag skrivit ner den.
SvaraRaderaTack söta du - du vet ju hur det är, de goda minnena när sig själva och bubblar upp till ytan som ingenting har hänt:-)
Kram