-Jag älskar dig ...

... sa hon.

-Jag älskar dig, sa han.

De klamrade sig fast vid varandra som två drunknande. Kunde inte få nog av den närhet de varit utan under mer än tjugofem år.

Kärleken levde under alla de åtskilda åren fastän att de båda försökt hålla den borta. Ingen av dem trodde att det någonsin skulle bli de två - igen. De levde sina liv var och en för sig, visste ingenting om varandra. Jo - hon visste att han levde för hon hörde hans röst.

Utgångsläget ändrade sig en dag - då gällde det att fånga dagen ...

-Jag älskar dig, sa hon.

-Jag älskar dig, sa han.

-Jag ska aldrig lämna dig - igen, sa hon.

-Mm ... jag älskar dig, sa han.

Längre fram packade hon ner sina tillhörigheter som ändå inte fick plats tillsammans med hans.

-Jag älskar dig, sa han.

-Du dödar min kärlek, sa hon.

-Stanna kvar hos mig, sa han.

-Jag kan inte, sa hon.

Hon fick en vacker lägenhet på bara en vecka och flyttade ifrån honom.

De träffades senare över en lunch. Hon prasslade med något i väskan, la ett papper på bordet mellan deras tallrikar.

-Jag vill att du skriver under här - äktenskapet betyder ändå ingenting för dig, det sa du redan ifrån början. Du gifte dig med mig för min skull, för att jag ville det.

-Jag älskar dig, sa han.

-Jag vet.

-Jag tänker inte skriva under.

Månader passerade och han skrev under till sist.

-Från och med nu vill jag aldrig mer ha något med dig att göra, sa hon.

-Men om jag vill dig någonting kan jag ringa dig då?

-Nej! Isåfall kan du skicka ett mail.

-Det är ju det värsta jag vet, sa han.

-Just det, sa hon.

-Men vår trettioåriga långa kärlek då?

-Vilken kärlek? sa hon.

-Men ...

-Den är död!

Allt för nu & Kramar till er