"hor i hoor" eller "De skenheliga i Höör" ...

... ja, det låter kanske lite konstigt så här på andra sidan Skrivarsafarin? Men tro mig det gjorde det inte då.

Om man gluttar ordentligt på tavlan bakom mig och Annjo så kan man se hur byn Höör ser ut med sina innevånare. De växte fram vartefter vi i gruppen hittade på deras "bakland" och faktiska situation ... hi, hi.

Vi fick i uppgift att skriva ner en scen eller dyl om dem som vi valde ut att skriva om. Det fanns mycket att välja på. Jag valde att skriva om Moa som var inflyttad till byn, hon hade en ramverkstad, var kunnig som snickare, mycket fotointresserad och skrev bloggen: "hor i hoor". De andra två inblandade var Olle - snickare och Nisse - präst. Överskriften på tavlan var: "De skenheliga i Höör". Så här skrev jag (oredigerat):

Den mossbeväxta skogskanten vilar i gryningsljuset. Moa lägger sig på knä för att få en bra vinkel på dimmorna som silar slöjlikt mot skyn innan de förintas och blir ett med atmosfären. Hon tar en serie med bilder och byter objektiv. Sätter kameran på en armlängs avstånd framför sig - ser genom linsen ut över Tjärnarpssjöns vattenyta. Tänker på den där jävla stroppen Olle. Fan att han snodde åt sig extraknäcket i kyrkan.

Den förtrollade stämningen försvinner som om motivet framför linsen är Snickar-Olles hånleende mun. Moa sveper med kameran ut över tjärnen och stelnar till. "Men vad fa.." En gul och vit gammal husvagn står uppställd på andra sidan strandkanten.

Hon stoppar undan kameran och går så snabbt hon kan genom ett virrvarr av utbuskade grenar och lingonris. Smyger fram runt slånbärsbuskaget intill udden.

Stannar till och lyssnar intensivt. Hör något slags mummel och stön.

Aha - det här kommer att bli ett kanoninlägg på "hor-i-hoorbloggen" idag - säkert bättre än bilder på dimmor som lättar.

Det drar i hennes mungipor, hon fnittrar till. Hon är alldeles säker på vilka de tu är som venslas och låter. Hon gör kameran redo för att ta en eller flera smaskiga bilder på byns otrogna - Olle och Milla.

Milla med sin gravida mage och allt - bättre än så här kan det knappast bli. Stackars mannen och barnafadern Petter - för hans skull får det bli en del retuscheringsjobb, som att kapa bilderna vid deras axlar så att huvudena inte syns på bloggen.

I fönstret på gavlen ser Moa Olles seniga armar och hur han smeker ryggen på Milla.

Men vad i hela ...? Kameraväskan dråsar i backen med en hård smäll. De älskogstörstande vänder sig om innanför husvagnsfönstret.

Moa har svårt att ta in det hon ser därinnanför.

Det luktar sött av harsch, i ögonvrån registerar hon en pipa på ett rangligt campingbord.

Dörren far upp på vingliga gångjärn och slår i väggen på husvagnens gul och vita utsida.

En liten trappstege med enbart två steg på passeras först av ett par 43:or - Snickar-Olles och sedan av Präst-Nisses 46:or.

"Åhh - Gud!" hasplar Moa ur sig och blinkar oavbrutet.

"Blanda inte in honom i det här." Nisse drar upp gylfen. Olle är naken. Hans hud är kritvit under midjehöjd.

Moa kan inte låta bli att titta, inte heller förmår hon att sluta ta bilder på Olle och Nisse.

Efter en evighet på tiotusen år böjer hon sig ner och tar upp kameraväskan. Vänder sig om och går bort från de skenheliga i Höör.

Så där kunde det bli när texten skulle fram på bestämd tid. Sedan skulle den läsas upp för gruppen.

Hm ... det är bara att stå för orden som är nedplitade - vad annars?

Hoppas ni står ut med det jag refererar om från Skrivarsafarin - jag är fortfarande uppfylld av denna annorlunda och underbara "resa". Det kommer mera ...

Allt för nu & Kramar till er