Ur sorgen föddes lyckokänslor ...

... som överraskade henne.

Tidigare blev hon ombedd att ta med sig en personlig sak som hon hade en relation till. De andra la även de sina personliga saker på en låda som var draperad med skirt tyg.

Hennes sak var ett handgjort armband som hennes storebror gjort i metallslöjden fyrtioåtta år tidigare. Storebroderns armband var det enda matriella hon hade kvar efter hans död. Han var sjutton år och hon var fjorton när han dog.

Redan när hon la ner armbandet på lådan väcktes en positiv känsla och den skulle komma att växa sig större.

Alla deltagarna fick veta att de fritt kunde flytta runt de personliga sakerna på lådan. Stunden inleddes med tystnad och i tystnad flyttades sakerna upp, ner, fram och tillbaka. Under perioder satt alla och tittade på sakernas placering. Någon reste sig sedan upp och ändrade ordningen på lådan. Så höll det på - länge.

Hon reste inte på sig en enda gång - hon som annars hängde upp kläder som hängde snett på galgar i butiker eller stoppade tillbaka förlupna bollar på leksaksavdelningen.

Det var istället lätt för henne att betrakta de andra som flyttade runt hennes och andras personliga saker.

En stor frid omslöt hennes hjärta. Det bubblade och puttrade inuti hela kroppen. Euforiskt kom hon att tänka på att storebrodern aldrig kunde ha räknat ut att hans egengjorda armband skulle befinna sig på en låda med skirt typ på. Att det skulle ha fraktats ända ner till Skåne av hans lillasyster som då var sextio år gammal.

Lillasystern å sin sida räknade inte med att armbandet skulle tränga bort den tunga sorgen och istället föda lyckokänslor ...

(det är inte DET armbandet på bilden - den har jag lånat från nätet)

Allt för nu & Kramar till er