2.660 dagar av lycka ...

... har jag hittills upplevt varenda morgon när jag vaknat - ända sedan den dagen "Razz" föddes. Vilken otrolig hund det föddes den där dagen i juni för 7 år sedan när jag och hans uppfödare (Jeanette, One Way´s Kennel) var på utställning i Avesta. Han passade på att födas när det gick så bra för hans morfar Erroll och han skrek redan innan han riktigt hade kommit ut:-)

Jag kommer vara lycklig den 2.661:a dagen oxå och resten av mitt liv - för att jag hade en sådan extrem tur att få köpa just honom:-)

Men idag har jag gråtit mycket trots den där grundlyckan. Som en del av er vet, så är Razz sjuk och det var meningen att jag skulle till veterinären imorgon som först.

Då skulle jag ha med mig ett morgonurinprov och jag tänkte att jag måste nog öva på det där så att jag kan det när det gäller. Så jag tog med mig en väl rengjord glasburk ut vid första promenaden. Fyyyyyyyy - säger jag bara, inte för att det inte gick bra att samla upp urinen utan för hur den såg ut. Som mörkgul sorbet - inte ett dugg genomskinlig!

Då ringde jag veterinären på en gång när jag kom hem och fick tid idag på em.

En gigantisk undersökning + provtagning + röntgen av hela hunden - noggrannt till tusen genomfördes.

Vart efter tiden gick plussades provsvaren ihop och blev till en diagnos.

Svår blodbrist och vissa elakartade kristaller i urinen som till sist pekade på något som kallas: AIHA, det ena provet efter det andra blev klart och först trodde veterinären att jag skulle behöva vänta tills imorgon för att få hela bilden (alla provsvar) klar för mig.

Men sedan sa hon att det spelar ingen roll - det är redan så illa som det är med de provsvar som är klara.

Här berättar jag om AIHA, som betyder autoimmun hemolytisk anemi och autoimmuna sjukdomar i allmänhet:

Vissa autoimmuna sjukdomar har ett dramatiskt förlopp med akut insjuknande och hög feber. Till dessa hör AIHA. Djur som drabbas av sådan sjukdom kan behöva intensivvård och höga doser av kortison. Kortison har en dämpande effekt på immunförsvaret.

AIHA, autoimmun hemolytisk anemi är en abrupt påkommen blodbrist orsakad av att en mycket stor del av de syrebärande röda blodkropparna plötsligt angrips och förstörs av "felprogrammerade" antikroppar. De röda blodkropparna blir alltså förstörda. Den akuta blodbristen gör att kroppens celler inte får det syre som är nödvändigt. Hunden blir därvid svag och apatisk och blodbristen leder till hjärtklappning och kort och snabb andning. Slemhinnorna blir bleka. Tillståndet är livshotande.

I Razz fall är levern involverad.

Jag ställdes inför flera val:

1. Direkt inläggning på Albano akutdjursjukhus.

2. Behandling med kortison, spruta direkt på plats och fortsatt medicinering hemma. Vilket skulle medföra KOPIÖST INTAG AV VATTEN och KOPIÖST MÅNGA PINKTURER utomhus eller inne + Återbesök på torsdag för att se om han har svarat på kortisonet.

Jag valde att ha honom hemma och avsäga mig från ett "eget" liv under dessa dagar - medicineringen skulle ju trots allt vara densamma som på djursjukhuset.

På torsdag skall alltså nya blodprover tas och då avgörs Razz och min framtid tillsammans.

Om han inte har svarat på kortisonet får han somna in (hemma eller på vet.kliniken).

Om han svarar på kortisonet blir det nedtrappning enligt ett schema - MEN ett fortsatt medicinerande - livet ut - hur kort eller långt det nu kan bli med tanke på grundsjukdomen.

Min filosofi är:

JAG HAR INTE HUND PÅ MINA EGNA VILLKOR, JAG HAR HUND PÅ HUNDEN VILLKOR.

ALDRIG ATT JAG UTSÄTTER MIN HUND FÖR LIDANDE BARA FÖR ATT JAG INTE KAN SLÄPPA TAGET - OM JAG MÅSTE SLÄPPA TAGET - SÅ GÖR JAG DET.

MIN HUNDS LIV M Å S T E ABSOLUT - DÅ MENAR JAG ABSOLUT VARA VÄRDIGT -FRÅN HUNDENS UTGÅNGSLÄGE - INTE PGA MITT.

Att jag säger så kan ju låta lätt - det är det inte! Tro mig jag vet vad det gäller att sörja en älskad hund - bland det värsta jag varit med om. Jag har gjort det förut. Men mitt sörjande och mitt liv är inte viktigare än min hunds. Hans liv i värdighet väger tyngre Jag kommer att sörja men jag kommer också att vara lycklig över alla de tusentals dagar jag vaknat bredvid denna underbara "Långnosprins". Varje morgon säger jag just de där orden "God morgon min älskade Långnosprins" - jag kan inte ens föreställa mig att behöva vakna utan att han är där. De som känner mig och Razz VET hur tajta vi är och hur våldsamt mycket vi älskar varandra - villkorslöst! OCH jag kommer ingalunda vara den enda sörjande - vet ingen som inte älskar honom lika mycket som jag:-)

Men oavsett om han är sjuk nu eller längre fram, eller om han av ålder blir så dålig att det inte är värdigt att hålla honom vid liv längre - så VET jag att den dagen ovillkorligen kommer. Ett hundliv är så kort jämfört med människors.

MEN vet ni vad - Razz har ätit en halv burk tonfisk för en tag sedan och alldeles nyss skramlade hans torrfoder runt i skålen. Jag kollade och nu är den TOM:-):-):-)

Tänk - om den där dundersprutan med kortison som han fick hos veterinären har hjälpt lite grann - hoppas, hoppas, hoppas, hoppas ... hoppas ... hoppas ...

Allt för nu & Kramar till er

t