... mellanslag och punkt ...

... och mellanslag och punkt. Ord efter ord hamrade jag ner i mitt bokmanus - för en vecka sedan smattrade det här och tangenterna dansade polka. På bara 5 dagar fick jag ihop långt över 6.000 ord - sedan "tog jag av mig folkdräkten, hängde in den i garderoben och musiken tystnade".

Känner mig mer än överrumplad över att det inte har gått att skriva ett endaste ord - ovant är kanske rätt ord. Ovan är jag också vid att vara fullständigt rudis i huvudet, inte veta vad jag ska ha deodoranten till, att jag borde sätta på vattenkokaren efter att jag fyllt på den osv. Det är omöjligt att koncentrera mig - längre ...

Men att försöka plita ner några ord som bildar meningar, sidor, kapitel ... till en slutprodukt skulle vara som att skriva fastän att man har fallit från en klippa och i luften famlar efter att trycka på rätt tangenter innan man slår i marken ... det klarar nog ingen - så varför jag?

Med förnuftet förstår jag att chocken måste ha sin tid, första fasen av sorgen likaså ... f*n att det ska hända tragiska grejer - jag var ju i slutfasen. Ha, ha - precis som om det i känslolivet skulle kännas bättre med att någon dör - efter - att sista mellanslaget är gjort och sista punkten är satt?!

"Nä du - vet du vad Ebba, nu får du ta skärpa dig!" säger jag till mig själv. "Okej!" jag duckar.

Jag fattar att jag kan skriva de där återstående ca 12.000 orden - sedan, lite längre fram ... jo, jag fattar - ändå är jag en sådan trögboll. Och jag saknar mina skrivrutiner, kickarna och aha-upplevelserna - men mest av allt saknar jag ... tja, Ni vet ...

Nu blir det - för nu ett (mellanslag) och punkt för dagens inlägg & Kramar till er