Skrek ...

... högt i morse, väckte mig själv och hunden!

Jag skrek: "HJÄÄÄ-ÄÄÄLP!" allt vad jag orkade.

Det är inte första gången jag vaknar av att jag skriker. I mardrömmarna skriker jag också, i början utan ljud. Jag blir riktigt förbannad och drömmer att jag tar i allt vad jag kan. Sedan höjs volymen och jag vaknar tvärt.

I drömmen var jag väldigt trött och frusen. Hade lindat in mig i en av mina rutiga ullplädar. På fötterna hade jag mina flipfloptofflor. Jag hade bråttom. Men det var svårt att gå fort. Det var högt vattenstånd på stigarna där jag skulle gå, det var bakom Nationalmuséet! Jag vände fastän att jag visste att jag skulle gå vilse om jag vek av från den kända vägen. (Hur jag nu skulle kunna göra det i Stockholm, min egen stad?)

En relativt ung och lång (okänd) man la sin en arm om mina axlar, talade respektingivande, lutade sig ner mot mig. Jag såg in i hans leende ansikte. Strax efter puttade han bort mig från sig och jag såg att han hade en orange lina hängande på axeln. Vad ska han med den till? undrade jag.

Sedan band han mig. Jag tänkte att det är fullt synligt för andra människor, det han höll på med. Jag måste skrika innan ett japanskt par försvann bakom buskarna. Så jag skrek. Ja, resten vet ni.

Den här mardrömmen har suttit kvar i mitt sinne hela dagen, nu med och det känns som om jag behöver analysera den - noggrannt.

Allt för nu & Kramar till er