... det här året 2011 har varit!
De här bilderna är på min älskade hund SE UCH KORAD One Way´s Herr Nilsson "Razz" och hans vackre, ståtlige pappa: SE NO FIN & DKUCH One Way´s Pokémon "Pokémon".
De är nu båda tillsammans eftersom pappa Pokémon också har somnat in i döden, 11 år gammal.
Pokémons matte säger precis som jag gör om Razz - den hunden går inte att ersätta. Likadant var det med Razz mamma Märtha som dog i juni det här underliga året.
Vi som har haft dessa underbara hundpersonligheter skattar oss lyckliga att vi fick ha dem hos oss. Och jag personligen tackar uppfödaren som har fött upp dem alla tre.
Så fick jag då gråta en skvätt - igen ...
Allt för nu & Kramar till er
Visst är det märkligt och sorgligt... Kram
SvaraRaderaMycket märkligt! Men jag tror de sitter där uppe och tittar ner och försöker förmedla att de har funnit varandra igen och är lyckliga. Kram
SvaraRaderaAnnica: Ja, bedrövligt ... även om man som hundägare vet att ett hundliv tar slut alldeles för fort så är sogern stor.
SvaraRaderaKram & hälsa Mirjam<3
Annika: Jag är inte osäker på att de har det så bra de kan ha det - det är bara vi, deras människor som mår dåligt.
SvaraRaderaKram<3
Åh, vad tråkigt! Jag gläds åt att Tola verkar mycket bättre. Igår kom hon och ville ha dragkamp och att jag skulle kasta saker till henne. Men... Det känns som om vi lever på lånad tid just nu. Hon är dock 8,5 år, vilket är mycket för en berner sennen...
SvaraRaderaFörstår att du gråter!
Bamsekram Kim
Kim: Vad glad jag blir för Tolas och er skull. Oh, vad jag saknade och all lek kampandet på slutet.
SvaraRaderaJa, det är ju baksidan av myntet med det största raserna tyvärr:-(
(Min lilla "Princess" har redan lärt sig släppa kampsnöret när jag säger "Tack" - hi, hi - den där lilla pluttan:-))
Det är många dagar som jag tänker att jag har gråtir ur mig de mesta tårarna - men nu är jag så empatisk och gråter för det minsta. Men Pokémon var så speciell så honom hade jag gråtit över även om Razz hade levt fortfarande ...
Kram, kram