Vackra ord av lektören om mitt skrivande ...

... som berörde mig så djupt. Jag vill dela med mig av dem här:

• "Det händer att man använder en blomknopp som symbol för det utvecklande självet. Karin Boye visste vad hon pratade om när hon diktade att det gör ont när knoppar brister. Jag skulle vilja beskriva dina tillbakablickar precis så poetiskt, som kronblad som öppnar sig med mycket smärta. Man vet inte vad som döljer sig längst in. Jag inbillar mig att det är sanningen, eller självet, det man har med sig hela livet."

Nu har jag inte skrivit någon dikt - däremot ett romanmanus - men liknelsen här ovan gör mig så ofantligt ödmjuk inför mitt eget skrivande.

Samtidigt är jag förundrad över att någon annan kan se på mitt skrivande så som de där meningarna beskriver.

Stort!

Allt för nu