... finns döden ... det vet väl alla?Det är enklare att leva bara i skuggan - utan att behöva ta del av själva verkligheten. Men en dag befinner vi oss där utan egen förskyllan ... för det är så livet är ...
Dagarna som går nu efter att min mamma dött är olika varandra vartefter tiden går och jag måste ta tag i en oändlig ström av ihopblandade papper ... så enkelt det hade varit (tänker jag, men jag vet inte egentligen ...) om hon varit en vanlig människa som önskade sig en ordinär begravning med mera.
Men se så är det inte!
Nejdå - hon hade en önskan om att donera hela sin kropp till Karolinska Institutets forskningsavdelning som begravningsbyrån kallar för "anatomer" - suck! (Men behjärtansvärt!) Det innebär att ingen begravingsbyrå i detta ögonblick vill ta på sig ett ärende med en eventuell "icke begravning" - så klart!
Om det är så att "Karolinska" godtar och vill ha min gamla mammas kropp - så blir det ingenting för efterlevande att ha en cermoni omkring. Inte heller blir det så att någon begravningsbyrå vill ta hand om alla (j*vla) papper - det får man som efterlevande göra alldeles själv!
Imorgon (onsdag) hoppas jag få ett svar från Karolinska.
Jag vet att min mammas tanke var att förenkla för mig som enda efterlevande (förutom mina barn - hennes barnbarn) - men det har blivit precis tvärtom. Det enklaste hade varit att få vända sig till en vanlig begravningsbyrå och att de hade gjort sitt och att "dödsboet" betalar kalaset.
Sedan är det allt annat man ska "ta hand om" - har inte kommit dit ännu - har haft fullt sjå att rota efter de rätta pappren.
Fan trot - om man vågar dö en gång! Känns som om jag har lärt mig att inte lägga mig i vad de eftersörjande ska hålla på med - bara låta allt ha sin gång ...
Vad har du för erfarenhet???
Allt för nu
Ingen alls, tack och lov får jag väl säga.
SvaraRaderaMina föräldrar hade inga sådana speciella önskemål och det är jag tacksam för. De ville ha en jordbegravning, det var det ända jag visste och det är ju inte så svårt att uppfylla. Det är tufft när det finns önskningar för man verkligen känner sig tvingad att försöka uppfylla dem också. Tufft för dig....Kramar
SvaraRaderaLäste precis ditt förra inlägg och nu detta. Du är också ett ensambarn, precis som jag. Jag stod där också med alla frågor och praktiska saker som skulle lösas. Ett helt liv, ett helt hem, ett helt hus. Fullt med saker och minnen. Det är nu snart 6 år som gått och jag vet att den tiden förändrade mig. Jag hoppas du får ett positivt besked runt din mammas önskan. Du får kanske ordna någon slags minnesstund över henne ändå? Stor kram till dig för jag vet hur både sorg och börda är för ett ensambarn.
SvaraRaderaInga ännu, som tur väl är!
SvaraRaderaDet måste vara svårt att vara ensam i din situation och att inte ha någon att prata om det med eller att få hjälp av.
Lycka till!
Många varma kramar från mig!
Åsa: Skönt att höra:))
SvaraRaderaAnnika: Så klart att det är enklare med vanliga önskningar. Tråkigt ändå att du fått lov att ta dig an den här erfarenheten. Sorry!
SvaraRaderaKram
Monika Häägg: Kände vartenda ord - hur de landade i mitt inre eftersom jag förstår att du förstår tillfullo. Då fick jag gråta.
SvaraRaderaStor kram till dig!
Anneli: Så skönt att du sluppit!
SvaraRaderaEnsam är jag med mina egna upplevelser och speciella känslor - men inte ensam totalt sett - jag har ju mina barn, men vill inte betynga dem i onödan och jag har mina nära vänner - men vissa saker måste man bära alldeles själv. Jag bär!:)
Och så finns mina bloggvänner här och peppar mig. Guld värt!
Kramar