Det ena är medlemsnumret i Svenska Kennelklubben som nu idag är struket ur rullarna efter tio års kärt medlemsskap.
Det krampar i halsen. Sannsagan jag levt i tog slut när min älskade "Razz" dog och jag orkar inte få påminnelser varje gång "Hundsport" dimper ned på hallmattan ... tårarna spänner innanför ögonlockskanterna ... de rullar ondsalta nedför kinderna och hakan. Jag vet att jag måste leva med minnet, med skuggan i fortsättningen ... jag vet.
Skk beklagade min hunds död idag via mail ... så jag vet.
Det andra numret som jag nu har tagit bort är min mammas telefonnummer.
"Radera?" stod det i en ruta och jag klickade på den ... så jag vet att jag inte ska ringa någon mer gång. Det är ju en omöjlighet - hon svarar inte mer ... jag vet.
Ja - som två skuggfigurer i mitt hjärtas fördolda ... jag vet.
Allt för nu
Det är så sorgligt och svårt att lära sig leva med. Du kommer säkert att få många påminnelser efterhand som kommer att riva i såren, men till slut så finns nog mest bara de fina och varma minnena kvar.
SvaraRaderaVarma styrkekramar!
Usch så sorgligt det blev nu ...
SvaraRaderaTitta in till mig så har du en utmaning att anta där. Hoppas du gör det.
Kram och ha en fin helg!
Jag vet, Ebba. Min mormor bor fortfarande på Tjelvarvägen i Visby och har samma telefonnummer som hon haft sen hon var 25. Fast hon varit död i fyra år.
SvaraRaderaMassor med kramar och pussar på tårarna <3
Du har ett pris att hämta hos mig älskade vän!
SvaraRaderaSå mycket minnen och så mycket sorg som ligger i några siffror. Jag kommer fortfarande ihåg mina föräldrars telefonnummer.Förmodligen kommer jag aldrig att glömma det. Kram till dig:)
SvaraRaderaAnneli: Ja, det är sorgligt. Men jag har lärt mig leva med det - och jag gör det på det här viset. Alltså jag döljer det inte varken för mig själv eller andra.
SvaraRaderaVi går alla igenom passager i livet genom de konsekvenser som döden återspeglar. Vi är en del av det och det är så det är.
Ledsen får man vara och ska vara:))
Kramar
Helena: Ja ibland får det lov att vara sorgligt och stundtals behöver vi hjälpa sorgen på traven - som nu ...
SvaraRaderaÄr inte riktigt i fas att hämta det du vill ge mig ... men snart så ... och jag tackar så för din generositet<3 Håller mitt uppe i allt på att slutredigera manuset och följebrevet (se dagens inlägg) - snart bli allt normalt igen. Återkommer:))
Kram
Maria E: Ljuvlig med dina trösterika och värmande ord<3
SvaraRaderaSom jag sa till Helena är jag inte riktigt i fas med att hämta upp era generösa gåvor som jag så tacksamt ser fram emot ... men snart så kommer jag igen ... håller ju på med slutredigering och sen vet man inte vad som händer (för roligt:))
Puss, puss
Monika Häägg: Tack för din kram den värmde:))
SvaraRaderaJa, det är konstigt det här med siffror - jag minns (med glädje) mitt första telefonnummer till barndomshemmet: 08-94 34 58 och det numret finns i mitt sinne för evigt (ja, så länge jag själv lever alltså:))
Kram t´baks