Att ge kärlek till mina barn var och är en självklarhet förstås - vad annars.
Själv blev jag ett skilsmässobarn som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Min älskade dotter gav en ljuv kommentar där: "att hon inte mindes min och barnens pappas skilsmässa, alltså gjorde det inte ont."
Men ... det finns en älskad son oxå - och han var inte tillräckligt liten för att inte minnas - det onda. Den lille pojken såg alldeles deprimerad ut så liten han var. Det skar i mitt hjärta. Magen var som en enda stor klump i mig. Han kände säkert likadant. Min annars så otroligt glada och charmige son blev stel i sina anletsdrag.
Vi bodde inte långt från varandra - vi bodde på samma gata - allihop. Pappan och sonen i ena huset och jag och dottern i ett annat.
Jag hade känt mig självisk om jag "tagit" båda barnen. Tvärtom kunde jag inte heller tänka mig att ingen av dem skulle bo bara hos mig. Vilket dilemma!
Det fick bli könen som avgjorde - en pojke behöver sin far när han växer upp och en flicka sin mor - så gick resonemanget. Nu grååååter jag - så ung o dum som jag var! Vi var bara 21 resp 24 när vi blev föräldrar.
Det är lätt att vara efterklok - mina barn - syskonen skulle inte behövt skiljas åt!
På den tiden när vi skildes fanns inte "delad vårdnad" - men vi gjorde upp ett schema så att de fick träffas så gott som varje helg hos resp. förälder.
Det jag själv tyckte var viktigt - då - var att barnen skulle ha något som de självklart skulle kalla och känna som "sitt eget hemma".
Sedan kunde barnen springa emellan hur mycket de ville hos mamma eller pappa, hos bror och syster.
De skulle ha samma rötter - gå i samma skola, ha samma kompisar på gatan, samma lärare att snacka (skit o glada minnen) om, gunga i samma gungor, beundra samma myror på marken och bada i samma sjö. Bara det att mamma och pappa inte bodde i samma hus.
Men när jag såg hur min lille glade son förändrades efter skilsmässan - till en tillbakadragen bråkmakare - då stod jag inte ut med mitt själviska beslut längre.
Jag sa upp lägenheten och flyttade tillbaka så att vi blev en hel familj igen!
Gott - allt frid och fröjd? Nej - inte alls. Jo sonen mådde mycket bättre och fick en ny lekkamrat som hade en sådan påverkan på honom att han slutade bråka och slåss.
Men pappan befann sig i ett "annat universum", men jag kämpade på för att nå fram.
Långt senare fick jag klart för mig att han skulle fortsätta att vara i det där "andra universumet" - det hjälpte inte att han sa att det var mig han älskade, jag ville ju ha honom för mig själv. Ja - som att jag skulle vara makan och han maken - ingen annan inblandning alltså.
Men han kunde inte gå med på det, han ville fortsätta leva sitt liv "därute".
Jag och dottern flyttade - igen - till en annan lägenhet - fortfarande på samma gata - men nu ännu närmare sonen och pappan.
Hur mycket jag än ville ge kärlek och trygghet till mina (små) barn så misslyckades jag.
Det är min älskade son som fått betala det högsta priset. Det gör mig så ont - en mamma ska inte flytta ifrån sitt barn - även om det bara är en pytteliten bit ... Förlåt!
Men idag - tror jag att min son är säker på min kärlek - i lika hög grad som min dotter.
***FÖR JAG ÄLSKAR ER BÅDA TVÅ UR DJUPET AV MITT HJÄRTA***
//Kramar om
Det är inte lätt att ta svåra beslut, man vet ju inte vad som är rätt eller fel - förrän först efteråt.
SvaraRaderaDu gjorde det som du trodde var bäst.
Jag älskar dig mamma!
Dotra Mi: Så blev jag rörd till tårar av din kommentar - du är så förståndig:-)
SvaraRaderaPussaråkramar från Mor som älskar dig och din bror
Älskade vän, det finns inga perfekta föräldrar. Ingen kommer helskinnad ur sin barndom. Precis som din dotter säger vet man inte innan om man fattar rätt beslut. Försök förlåta dig själv. Barn kan vara med om mycket värre saker än en skilsmässa och ändå bli stabila, trygga vuxna. Jag har en vuxen dotter och i dag pratar vi om det som var jobbigt för henne. Jag lyssnar och säger förlåt. Mer kan man inte göra.
SvaraRaderaStor kram från en mamma till en annan!
Maria: Du har så rätt - några perfekta föräldrar finns inte. Sedan jag började skriva så tänker jag på o går igenom egna barndomsminnen som gjort ont. Då är inte steget långt till att börja rannsaka sig själv, vad man själv som förälder gjort för 'fel' även om det inte var menat så. Att göra det känns som en väg att förlåta mina egna föräldrar liksom mig själv.
SvaraRaderaDet viktiga för mig är att verkligen GÅ IGENOM de här känslorna/minnena och inte rygga även om det gör ont - igen. Sedan går det att bygga en ny plattform med förlåtande som en av grundstenarna.//Kramar