Har försökt att rannsaka mig själv varför det är såååå viktigt att bli utgiven på ett förlag.
Bilden visar min högsta prioritet = ett kvitto på flera saker - att:
*jag kan skriva
*jag kan uppnå mina mål
*jag är trovärdig
*jag satsade rätt
*jag blir tagen på allvar
*jag blir erkänd av andra - därute i skrivarvärlden
* jagbör fortsätta skriva
*förlaget vill satsa pengar på det jag skrivit
*jag får veta hur mycket/lite pengar man kan få betalt för sin möda
Det blev många jag här ovan!
Kan det vara så att det oxå ligger prestige i att bli utgiven? Jag vet inte.
Det jag vet är att när den dagen kommer att det blir tummen upp från förläggaren - då kommer jag bli så lycklig så det kan jag inte ens föreställa mig eftersom jag inte upplevt det.
Men jag har fått barn - två gånger - och det var det största jag varit med om. Den lyckan är ojämförbar med något annat. Men jag förställer mig att få sitt "skötebarn" - sin bok utgiven ändå måste påminna om "att-få-barn-lyckan". Kan jag ha fel? Jag kan svara på det när jag får uppleva det - jag lovar att berätta det här på bloggen och överallt där det blir möjligt för mig att göra det.
Jag känner igen mig i det du säger. Jag har själv funderat över det ibland och svaret blir alltid att det är för att få ett bevis på att man är bra på att skriva ungefär.
SvaraRaderaIntressant inlägg. Jag känner igen mig
SvaraRaderaPerny: Välkommen till min blogg - kul att du kommenterade här:-) Jag ska genast titta in hos dig oxå.
SvaraRaderaMalin: Antar att det är så här man tänker under tiden som förlagen 'tänker' - i bästa fall läser ens manus.
Perny & Malin: Igenkänningsfaktorn blir säkert hög när man skriver manus och väntar eller har väntat på ett livstecken från förlagsvärlden. Men kul är det nästan hela tiden//Ebba
Precis de anledningarna du räknar upp här är de jag hade. Jag ville inte ge ut en bok själv. Jag ville lära mig skriva så bra att ett förlag ville satsa på mig. Det var mitt mål.
SvaraRaderaNu har jag mycket större självförtroende när jag skriver, men känner också större press. Innan man blir publicerad är det bara att tuta och köra. Sedan blir man mer eftertänksam. I alla fall upplever jag det så. Lägger till dig i mina länkar nu:).
Oj, vad jag känner igen mig i dina tankar. Jag håller tummarna för att du ska få uppeva allt det där :)
SvaraRaderaFörstår precis vad du menar. Eftersom jag har gått från att få mina böcker utgivna på ett stort förlag, till att ge ut på eget förlag, har jag liksom gått igenom flera olika skeden i mitt författarskap. Fast jag tror aldrig att jag kommer att tycka att jag duger, för det är lika nervöst varje gång en ny bok kommer ut: Ska läsarna tycka om den? Jag skriver ju till mig själv, inte till alla läsare som väntar på en ny bok, så egentligen borde jag inte bry mig. Ändå känns lovord som en bekräftelse på att man duger som författare. Ja, jag förstår verkligen vad du menar! Lycka till! Tro på dig själv så fixar du det, jag lovar! Kram Kim
SvaraRaderaMaria: När jag läste (hela) din blogg förstod jag att du är målinriktad o vill ta till dig av allt du kan lära dig - sånt blir jag glad av:-) Nu får du skörda din vetgirighet - Hurra:-) Förstår dina tankar om eftertänksamhet, med bok nr 2 ställer man säkert högre krav på sig själv.
SvaraRaderaJag har länkat till din blogg oxå:-)
Anneli: Och jag håller tummarna för Dig:-)
Kim: Ja det är konstigt med det där med att man inte själv 'ser' att man duger. Bitvis kan jag se att min text är bra, men inte helhetsmässigt.
Intressant det där du brukar säga om att du skriver till dig själv. För mig har det varit så att jag 'måste' får ur mig storyn, men hela tiden har jag tänkt att jag vill dela med mig så att andra som läser kan få ta del. Från det att jag började (lära mig att)skriva i januari 2008 har jag siktat på utgivning, inte på byrålådan. Jag har inga berättelser där. Kanske beror på att jag startade så sent i livet (att skriva), jag har inte tid att ha något liggande.//Kram
Kramar om Er alla
Oj, har du läst hela min blogg:)? Det måste ha tagit timmar. Känner mig väldigt hedrad!
SvaraRaderaJa, med en stark vilja går det mesta. Lite tur skadar inte heller. Och kanske lite konstnärlig fallenhet.
Kämpa på, kunde jag så kan du:).
Maria: Javisst - hela bloggen (kanske missat nåt, läste ej alla kommentarer) - det tog timmar - men jag är oxå målmedveten:-)
SvaraRaderaJag kämpar och jag tror att andra kan - och jag oxå:-)
//Kram