Vad skrev jag på försättsbladen i mina Feng Shuiböcker?

Det är spännande att läsa i efterhand vad jag skrivit till mig själv. Då - innan jag faktiskt visste vad som skulle hända - med boende och äktenskap.
I boken FENG SHUI - för svenska hem skriven av Agneta Nyholm Winqvist, skrev jag på försättsbladet i oktober 2008:

"Med hopp om att kunna förändra min tillvaro, har jag under det senaste året funderat mycket på att köpa en sådan här bok. Att jag inte gjort det tidigare beror på att jag har varit rädd för att jag inte ska klara av att SE hur ett hem kan förändras till det bättre med denna (eller någon som helst annan) metod. Men hur jag än kommer att göra, kommer det i vilket fall som helst inte bli sämre, för sämre kan det inte bli.

Där jag bor - ska det föreställa ett hem - men det är det verkligen inte. (Jag som haft vackra hem - hus med vacker inredning o vackra trädgårdar.) En förändring MÅSTE ske.

Ett hem måste vara en plats där man HÄMTAR energi - inte ett ställe som suger ur en all kraft. Det är nödvändigt med en kolossal förändring NU!"

Sedan köpte jag en annan mer handfast bok och den heter: "RENSA I RÖRAN - med feng shui" av Karen Kingston. På försättsbladet skrev jag 2009:

"Vem kunde ha anat att jag skulle läsa en sådan här bok med sådant intresse - så som jag nu gör?

Aldrig tidigare i mitt snart 58-åriga liv hade jag kunnat veta att jag tillfullo skulle förstå innebörden av att ha en stor röra omkring sig.

Nu vet jag tyvärr vad "röran" är kapabel till. Det fick jag uppleva innan jag ens visste att den här boken fanns. Men röran är rent ut sagt dödande - som en långsam kvävning.

Men röran var inte ens min egen - den var någons som jag älskade. Jag skriver älskade inte älskar."

På baksidan av den första bokens försättsblad har jag gjort en kommentar - det var drygt två år efteråt - i mitten av november 2010 skrev jag så här:

" ... och förändring blev det.

Problemen i boendet var katastrofala. De gick inte att förändra, inte ens med bästa vilja och kärlek eftersom min man var en ÄKTA sk "Horder" - alltså samlare. Han satt fast i sina vanor och de var så ingrodda att han inte kunde eller ens ville förändra sig. Jag förstod inte innerbörden av den här sjukdomen, jag som är en positiv människa som tänker att det är bara att ändra på - vad det nu må vara som man måste ändra på - när man älskar varandra och har gjort i över trettio år och äntligen har 'fått' varandra - igen.

Redan en och en halv månad efter att jag köpte den här boken till mig själv - flyttade jag från boendet och maken. Och jag fattade ett beslut att jag aldrig någonsin mer skulle bo ihop med honom. Men själva äktenskapet kanske kunde räddas? Vi gick i familjerådgivning under ett år men under den tiden dog min kärlek till honom en kvalfull död. Och äktenskapet slutade till sist med skilsmässa - fastän att han fortfarande säger sig älska mig!"

%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%

Så sorgligt, så sorgligt - tänk att "tingen omkring oss" kan sänka två människors kärlek till varandra.

Till saken hör att jag varken är minimalist eller pedant - låååååååååångt därifrån - jag tycker om saker! Men man kan inte älska 50 Ikeakassar med buntar av Dagens Nyheter, protokoll som är 20 år gamla, garderoberna fulla med kläder som är 30 år gamla, vällingpulver + dito flaska som är 16 år gammalt, formbröd som är 19 år gammalt, 88 st schampoflaskor från det att dottern var liten för 18 år sedan, dotterns cykelhjälm, pulka, skidor, morgonrock eller byxorna som hänger på köksdörrens handtag, de som hon hade på dagis - inte när hon går på gymnasiet - eller hur? Ja det här var bara ett litet axplock av det som jag självklart trodde att vi skulle kasta ut och göra plats för att inreda ett trivsamt gemensamt hem som vi skulle bo i tills vi blev tvungna att bäras ut med fötterna först. Så fel man kan ha! Jag tyckte - när jag bodde där - i en stooor 3:a på Kungsholmen med öppen spis och balkong i sydväst att potencialerna var goda för att det skulle bli trivsamt o fint. Det var vad jag tyckte - så tyckte inte han. När jag började hänga upp gardiner, monterade ihop dubbelsängen o bäddade fint med överkast o kuddar och flyttade HANS lilla bokhylla några meter - så satt han sig i tre dygn i soffan och stirrade framför sig och sa: "Hemma är inte som hemma längre!" Skulle jag skratta eller gråta? Jag kan väl säga att det där uttalandet var som den sk spiken i kistan. Till saken hör att jag inte ens visste om att det där boendet hos honom kunde kallas "ett hem" - det kunde lika gärna vara en lagerlokal på en Shurgardanläggning. Om det nu var så han betraktade ett hem - så kunde han allt få behålla det för sig själv. "Tack och adjö!" sa jag och drog eftersom jag tänkte att det är inte värdigt för en människa i min ålder att hålla på med psykiatrisk behandling i en lagerlokal. Kärleken till trots - den hjälpte inte - inte min och inte hans. Men jag tänker i efterhand att det var tur att jag inte var ung (om vi flyttat ihop o gift oss när vi var 28) - då hade jag kanske dragits med det där samlandet o hans 'sjuka' i många, många år. Nu blev istället processen kort och snabb. Tack o lov för det!

Var inte rädda för att bli äldre och mer erfarna - för det är en styrka att med ålderns rätt kunna fatta beslut som gör att du växer och lever ett värdigt liv - lev inte ett liv som är ovärdigt för dig själv - du är värd mycket mer än så - det är alla! //Kramar om