Minnet av dagen jag aldrig ville ha

Skulle kunna skriva om något ytligt bara - men annat pockar på. Som minnet av dagen jag aldrig ville ha. Det är det minnet som min bok 'Linden' bygger på.
I verkligheten var jag bara 14 år och hade sommarlov. Min brors bästa kompis Ibben var med mig på familjens sommarställe uppe i Roslagen. Han var som en del av min familj - som en bror han oxå.
Min storebror som var 17 år hade ingen semester från sitt jobb på tryckeriet. Han skulle få 'markservice' hemma med hjälp av min mormor som bodde med honom under tiden vi var borta. Det passade så bra för då fick de sällskap av varandra - ingen behövde vara ensam. På 'landet' som vi sa - där hade vi ingen egen telefon på den tiden - det var 1965.
Den där dagen - den 28 juni cyklade Ibben och jag iväg till Finsta för att handla godis, glass och tidningar. Vi skojade och hade roligt på grusvägen i solens sken. Vi skulle tillbaka med det vi handlat och sedan skulle vi packa för att åka upp till min styvfars barndomshem upp i Västmanland. Det låg spänning i luften eftersom det spökade däruppe. Vem av oss skulle kunna hålla sig vaken längst? Vem skulle få höra knackningarna på den inre köksdörren? Vem skulle få se vita damen nere vid forsen?
Vi kom tillbaka till 'landet' och bromsade in cyklarna. Slängde dem på gräsmattan och såg mamma och Svante (styvfadern) stå vid grannens staket. Härifrån är minnet som frysta bilder och rösterna som utdragna basljud.
Klick - de vände sig om mot oss. Munnen rörde sig på Svante: "Din paaaaaaapppa ringde just till grannen för att din mormor ringt till din paaappppa." Lång paus medan hans mun formar orden: "Göran är boooortaaaaaaaa!" Mamma stod som förstenad. Blek.
Klick - de rör sig framåt, framåt ... mot oss. Bilderna hackar i varandra. Jag tänkte: "Har han stuckit hemifrån och lämnat allt?" Jag ville inte förstå. Ville inte, ville inte.
Ur en avgrund hoppar nya bilder fram. Från köket. Alla fyra förvirrade runt bordet. Jag höll händerna över öronen. Ville inte höra: "Göran är döööd - han finns inte mer."
Jävla idioter tänkte jag. "Klart han finns - han har bara stuckit iväg någonstans och vill inte bli hittad igen." Bilden på Ibbens förvirrade ansikte är så stark - även efter 45 år. Aldrig att jag sett ett så vitt anlete. Hakan liksom tappad ner mot bröstet, ögonen fyllda med tårar som rann och rann. Han verkade förstå något som jag inte förstod. Jag tittade på honom och såg att han nickade. Som om han ville säga. "Ja - det är sant - Göran är verkligen dööööd."
Klick - bilden av att jag drar skjutdörren åt sidan. Någon som skriiiiiker och skriiiiiker - det är jag som vrålar ett avgrundsskri.

Vilken dag det än är kan jag höra mitt eget skrik inne i huvudet, det spelar ingen roll att tiden går - för tiden läker inga sår. Man bara vänjer sig vid att sorgen skaver, dag in och dag ut.

Men min sorg är inte längre konserverad som den varit under hela mitt tidigare liv (från det jag 14 år) - nu har jag äntligen 'gått igenom den' och kan handskas med den. Få kraft av den - för att jag skriver om den. Och för att Ibben och jag har fått kontakt förra året. Som ett under - genom Stay Friends och Face Book. Tack FB - för det:-)

//Kramar om