... av det där SORGPLÅSTRET som jag på både allvar och skoj ville uppfinna. Tänk att det bara tog 5 dagar innan jag insåg att jag på ett sätt gjorde ett profetiskt uttalande i ett inlägg här på bloggen.
Så här skrev jag den 2 april 2011:
"Tänk om jag kunde ge mig själv ett sådant där SORGPLÅSTER och till mina nära och kära oxå förstås."
Föga anade jag att A skulle dö fem dagare senare.
Behovet är SORGPLÅSTER är verkligen stort nu för oss alla i familjen och släkten.
Ett extra stort vill jag ge mitt bonusbarnbarn som är 11 år och som sörjer sin moster i bottenlös förtvivlan. Den lille killen sa: "Jag MÅSTE få vara med på begravningen!" Såklart att han ska få det. Jag hoppas att jag kan erbjuda mitt stöd till honom den dagen. Han behöver stöttas och tröstas och få ge sig hän i gråten. Inte behöva vara "duktig-pojke" som var så vanligt när jag var barn.
Att skriva här på bloggen om A är ett sätt att bearbeta det oväntade som hänt.
Jag är glad ändå för att hon hann gå till fotografen för ett tag sedan - så att alla kan se hur vacker hon var. För det är ett sådant foto på henne som jag satte in här på bloggen igår.
Allt för nu & Kram till er
Självklart ska han få va med på begravningen. Jag fick det valet när min morbror dog, att vara med eller inte vara med. Själv var jag inte med, men åh vad jag ångrat mej sen dess!
SvaraRaderaSkickar massor med kramar till er allihopa! ♥
Vargen: Tror att det är bättre att få vara delaktig och låta sorgprocessen gå framåt.
SvaraRaderaJag blev avrådd att ta ett sista farväl av min bror när han dog - jag var 14. Ångrar att jag inte stod på mig. På begravningen var jag förstås med.
Tack för alla kramar (hur har du gjort hjärtat? Vet hur man gör på FB, men inte här)