... är något jag ofrivilligt provat på att gå igenom och kommit ut på andra sidan ett flertal gånger. En del människor kan leva ett helt liv utan att vara med om något större trauma. Jag tillhör inte den skaran. De flesta har dock stora eller mindre trauman. Vissa klarar av att resa sig på vägen inne i tunneln, andra reser sig aldrig och många kommer igenom som starkare personer. Sådan är jag men det visste jag inte om mig själv - inte inne i tunneln.Man ska inte jämföra trauman med trauman precis lika lite som man ska jämföra människor med varandra. Alla har olika förutsättningar. Ibland känner vi inte till vilka. En som inte visste hur hon skulle ta sig igenom sin traumatunnel var Emma Jangestig. I media kallad "Arbogamamman" som fick sina båda små barn mördade. Jag har läst boken som Magnus Wennerholm och Emma har skrivit. Inget litterärt mästerverk men ändå en läsvärd sanningshistoria.
Den dagen (17 mars 2008) som Emma och hennes två barn blev överfallna i sitt eget hem och nedslagna med ett hammarlikt föremål hade jag precis själv börjat skriva en bok. Nu går inte mina trauman att jämföra med Emmas. Det var inte för att vältra mig i historien, som jag och så många andra runt om i Sverige följt via media - som gjorde att jag köpte den. Utan det var titeln jag var nyfiken på: "Varför gråter inte Emma?" - eftersom jag själv upplevt samma fenomen - att inte kunna gråta.
För mig var chocken så stor att jag liksom gick i baklås. Jag önskade inget högre (just då) än att kunna gråta, men det gick inte. Därför var igenkänningsfaktorn hög att läsa den här boken om Emmas trauma och bearbetning. Det gick därför bra att bortse från de litterära missarna, de blev ganska oviktiga i det stora hela.
När jag väl kommit ur min egen traumatunnel så kan jag ju säga att tårarna skvalade många, många gånger och jag såg dem som ett renande vattenfall. Jag kunde stå där under fallet och njuta under tiden jag vättes ner. Gråt är befriande och det går att komma ut på andra sidan med lärdomar om sig själv som man inte kände till om sig själv.
Man kan bli starkare än före traumat och förstå att framtiden ligger orörd framför en - även om den blir kort eller lång ... den som lever få se som den gamla klyschan lovar ...
Allt för nu & Kramar till er
Jag har själv varit med om svåra saker och velat gråta men inte kunnat. Den där känslan om att det vore så skönt att få bryta ihop och bli omhändertagen av andra. Ibland är ju också gråten förlösande, men så som jag kände det ville jag bara bryta ihop. Men både kropp och själv vägrade.
SvaraRaderaDet tar lååång tid att bygga upp sig själv efter trauman, oavsett om man gråtit eller ej. Det enda man med säkerhet kan säga, är att vi alla reagerar olika och att vi ofta inte reagerar på det sätt vi tidigare inbillat oss att vi skulle.
Nuförtiden ifrågasätter jag så gott som aldrig folks reaktioner, man kan inte veta vad som rör sig inuti människan och vilka skäl kroppen har för att reagera som den gör.
Man kan aldrig föreställa sig hur man ska reagera i en krissituation. Inte heller kan man dömma hur någon annan reagerar. Att kunna gråta tror jag dock är förlösande under alla omständigheter.
SvaraRaderaKramar!
Hanna: Jag förstår förstås vad och hur du menar. Det är oxå så att man reagerar olika på olika trauma så det är ingen idé att slå sig till ro och tro att man vet - nästa gång. Det förra traumat gör att man har en annan "retlighet och känslighet" än gången innan.
SvaraRaderaAnneli: Jag tror att man gråter när man har insett att man själv överlevt. Kort sagt, "när det är tid att gråta" så gör man det. Och det där är ju olika för olika individer.
SvaraRaderaKramar
"Det finns grader i helvetet" brukar man säga. Hennes trauma är nog bland det värsta som kan uppstå.
SvaraRaderaMen för var och en som är mitt inne i ett truama är det just då det svåraste.
Monika Häägg: Ja jag håller med i allt du säger här. Att begrava sina barn är på intet sätt normalt om du förstår mig rätt när jag säger så.
SvaraRadera