... blev min älskvärde, ståtlige, goaste, raraste KORAD SE UCH ONE WAY'S HERR NILSSON, "Razz" - min innerligaste vän, tränings- och lekkamrat. Min lojale hund, min korthårige Collie.
Klockan var 10.30 idag när han tog sitt första simtag över till den andra sidan.
Han behöver inte vara ensam - SJÖKULLENS BLUE MODAY - "Kompis" väntade där borta. "Ser du att han väntar?" sa jag och släppte taget.
Med värdighet tog min son och jag ett stillsamt farväl av denne kämpe som gjort allt för mig trots sjukdom i kroppen.
Hans immunförsvar blev galet och började anfalla de egna röda blodkropparna - de försvann en efter en utan att jag visste det. Med så få rödisar kvar fick han inte det syre som behövdes. Det tog några månader innan jag förstod att han inte mådde bra - men han dolde det så väl för mig.
För mindre än en vecka sedan ringde jag till veterinären - nu är han död! Jag kunde inte i min vildaste fantasi se ett sådant scenario ... hoppades på en antibiotikakur eller nåt - så skulle han bli sig själv igen ... men ...
Jag har varit lycklig dessa 7 år, 3 månader och 17 dagar och kommer fortsätta att vara lycklig eftersom allt som haft med Razz att göra har varit positivt och otroligt berikande. Beslutet att låta honom simma iväg ... var inte svårt ... det svåra kommer nu efteråt ... men jag kommer ändå vara lycklig i grunden.
Jag vet att "halva Sverige" gråter och sörjer precis som jag ... det är en tröst<3
Allt för nu & Kramar till er
Åh, det gör mig så ont!
SvaraRaderaJag hoppas att du har någon som kramar dig mycket idag. Dessutom kommer den varmaste tröstkramen i luften från mig.
Razz har det bra nu, själv får du försöka trösta dig med alla fina minnen om allt som ni fick uppleva under alla år tillsammans.
Många, många, många kramar från mig! <3 <3 <3
Stora, stora hjärtekramen till dig.
SvaraRaderaMassa kramar till er! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥
SvaraRaderaTänker på dig.
SvaraRaderaEn stor kram från mig med.
SvaraRaderaKram till dig. Önskar jag kunde säga något tröstande, men det finns inte ord. Kram igen!
SvaraRaderaAnneli: Åh - jag kände hur tröstekramen omslöt mig - tack för den<3
SvaraRaderaMin son - den 190 cm långe store och jag kramades - sedan ville jag gå hem - inte bli skjutsad.
Jag ville komma hem ensam och försöka förstå just det - att jag är ensam här nu ... och jag ville gå i vanlig promenadtakt - har inte kunnat göra det på så länge eftersom Razz bara vinglat omkring och inte orkat. Jag måste få det inhamrat i huvudet nu att det går att bara gå ...
Åh - så måååååååånga underbara minnen jag har - 7 år, 3 månader och 16 1/2 dag - om jag ska vara ärlig eftersom han försvann i 8 timmar i en djup Dalaskog när han var drygt året. Nu får han springa som han vill utan att en matte är orolig ett endaste dugg.
Men f*n vad det är svårt!
Kramar i en hög till dig med<3
Monika Häägg: Tack rara du<3 Kram
SvaraRaderaVargen: Tack ur djupet av mitt hjärta - nu är han hos din långnos och långhår och de springer ikapp med Kompis över stock ock sten:-)
SvaraRaderaKram<3
Andra intryck: Tack så mycket - det uppskattar jag.
SvaraRaderaVälkommen hit - fastän att omständigheterna är som de är - just nu ...
Annelie: Du har sagt alldeles tillräckligt:-) Tack<3<3<3
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaI feel for you! :-(
SvaraRaderaHelena: Tack - för att du "feelar":-)
SvaraRaderaMamma - jag finns här för dig!
SvaraRaderaJag vet att Razz och Kompis kommer ta hand om varandra "på andra sidan"!
PoK Dotra
Kramar...
SvaraRaderaDotra Mi: Jag vet - tack älskade du<3 Och jag vet hur du sörjer och saknar vår Razz<3<3<3
SvaraRaderaAnnika: Kraaamar tillbaka (allt det här är svårt - så svårt)
SvaraRaderaSTOR KRAM!
SvaraRaderaÅh, vad det kändes sorgligt att läsa det här inlägget. Vi (min familj o jag) fick också ta farväl av vår "Liten" för ca ett och ett halvt år sedan. Man vet ju att den tiden någon gång måste komma, men ändå är det så svårt när det sker...
SvaraRaderaMalin: Tack kära du! KRAMAR
SvaraRaderaGlimraSkimra: Åh, jag får säga att jag är ledsen för er skull.
SvaraRaderaJa, det är nackdelen att hundars liv är så korta. I min hunds fall kom den sista dagen i livet minst 5 år för tidigt, han var bara 7. Hans pappa lever fortfarande och hans mamma som var ännu äldre än pappan levde tills i juni - blev över 12 år.
Välkommen hit förresten:-)
Vet hur du känner. Hamnar snart själv i samma läge... Det är grymt!
SvaraRaderaMånga, många kramar från din vän Kim <3
Kim: Det är förfärligt - det går inte att vänja sig heller (såklart - det ska man inte!)
SvaraRaderaMina tankar är varje dag hos dig och Tola och jag hoppas att hon inte behöver simma över till andra sidan och träffa Razz och de andra på länge, länge ännu<3<3<3
Kramar i en hel hög till er