... oavsett vad provsvaret visar imorgon så förstår jag att det bara är en fråga om en extremt kort tid innan det är dags för "Razz" att ta resan över vattnet.
Han är så fruktansvärt sjuk och det känns som om det bara är en formsak med provtagningen imorgon ... jag är beredd att låta min Älskade vän somna in så snart det bara är möjligt ...
För min inre syn vill jag se honom simma över och springa så att öronen fladdrar. Att han ska få träffa allas vår Älskade "Kompis" som redan i 10 år hållit en plats ledig vid sin sida. Åhh - vad de kommer att ha roligt. De kommer voffa till varandra och berätta vilka fina hem de haft hos "sina människor".
"Razz" darrar på sina ben, står stilla och vet inte vart han ska ta vägen, tycks inte förstå, känner liksom inte igen sig. Kan inte tolka varför det går folk på gångvägarna här runt omkring när vi är ute på kisstur. Kortisonet gör att han måste pinka mer än tre gånger så mycket och ofta än han brukar. Och det är precis det han inte orkar med ...
Jag pratar med honom om att han inte längre behöver ta sina korta och täta andetag - för min skull. Han behöver inte rätta sig efter sin matte längre. Jag säger" Sluta när du vill, du är fri att göra det - nu eller nu eller ..."
Att jag skriver ett sådant här inlägg är en slags förberedelse för det oundvikliga - som kommer ... snart ...
"... snart får du träffa "Kompis" på den andra stranden och sedan kan ni springa allt vad ni orkar så att tungorna era hänger som slipsar ..."
Allt för nu & Kramar till er
Åh, vad jag behöver läsa det här nu. Det är stärkande på något sätt.
SvaraRaderaIgår var jag hos veterinären med mina två älsklingar, dags för vaccinering. Bad veterinären att kolla en knöl på Tess. "Det där är en juvertumör", sa hon och jag blev alldeles kall.
Vi fick en tid för operation och jag bara hoppas, hoppas att det går bra. Hon är ju en tuff Jack Russel-tjej, tio år och har varit piggelin hela tiden. Jag bara förväntar mig att hon hänger i några år till.
Jag tänker mycket på er. Kram.
/AC
Usch, känner så väl igen mej. Vet inte hur många gånger jag suttit med ett husdjur och sett hur dåligt dom mår och sagt att "nu får du gå om du själv vill. du behöver inte stanna för min skull".
SvaraRaderaKram på er och kram på Razz ♥♥♥♥♥♥
Säj åt han att hälsa till långhåret mitt ♥
AC: Ja, så knastigt det kan vara att det kan komma till nytta någonstans.
SvaraRaderaLilla Tesstjejen - hoppas det går bra:-)
Jag läste om juvertumör igår!
Det finns två olika sätt som de växer på - en är lindrigare än den andra. Det är inte bra om den får sitta kvar om den växer inåt. Skönt att den ska tas bort i vilket fall.
Tänker jag på er oxå<3
Kramar och voff till tjejerna
Vargen: Klart jag ska säga till Razz att pussa långhåret på långnosen<3 De kommer att göra sig bra ihop med Kompis - han var en ståtlig och kärleksfull Grand Danois - ljuvlig.
SvaraRaderaTack för att du delar med dig:-)
Kramar, kramar
Åh, vad sorgligt att mista sin käraste vän. Både för dig och för Razz. Men är man så sjuk orkar man nog inte med jordelivet mer. Han kommer att finnas i närheten även om du inte ser honom. Du kommer att förnimma honom och känna att han har det bra. Kramar <3<3<3
SvaraRaderaHur sorgligt det än är, så beskriver du vägen bort och hem för Razz så fantastiskt fint.
SvaraRaderaJag kommer ihåg när jag själv var tvungen att åka iväg med min Golden. Det var så fruktansvärt och samtidigt så skönt att hon skulle slippa lida mer. Man ser ju på dem hur dåligt de mår av att inte kunna fungera som de brukar.
Många varma kramar till dig och Razz!
Annika: Jag sparar dina ord i en silkespåse<3
SvaraRaderaKramar
Anneli: Ja, allt som han brukar göra med glädje och lust gör han inte längre ... inte ens potatisskalaren bryr han sig om - han som älskar skalade morötter.
SvaraRaderaMen ännu mer älskar han potatis - men hans mage dålig av dem - kanske att han ska få det imorgon bitti ändå - för det spelar ju ingen roll - längre ...
Vi tar båda emot dina kramar och glömmer dem aldrig
Kramar
Smärta, glädje och tårar.
SvaraRaderaAll styrka till er bägge och må färden vara kort och smärtfri - om och när - den behövs företas!
Å, vad du skriver fint om detta väldigt sorgliga. Det gör ont att läsa det, men känns ändå hoppfullt- tänker på dig. kram...
SvaraRaderaMångmamma: Tack rara, den har företagits - se dagens inlägg om det.
SvaraRaderaKram
Monika Häägg: Det hoppfulla är att han slipper lida. Om du vill kan du läsa i dagens inlägg om det.
SvaraRaderaTack rara du - Kram på dig!