Skrivarvisioner: Manusvilardag när posten kom ...

... idag för då fick jag istället orsak att glädjas över min 'bästis' omtänksamma tanke om mig och min numera döde men fortfarande lika mycket älskade vovve 'Razz'. Han som var min allra bästa vän.

Den här bilden kom i ett stort kuvert och jag visste inte något om att den skulle komma.
Jag blev extra glad och mycket rörd eftersom jag inte har en enda bild från vår sista semester i somras, min mobil ville inte det.
Det är något särskilt med att en av de allra sista bilderna på 'Razz' är just härifrån tjärnen.
Det var precis där som han som ettåring försvann ifrån sin husse. Jag var hemma och fick det ödesmättade samtalet att 'Razz' försvunnit. Körde som en vettvilling upp till tjärnen - det var några mil från där vi bodde - platsen var en obebodd, djup Dalaskog. Århundradets åskväder började när jag stannade bilen på en minimal skogsväg.
I åtta timmar i ett sträck skrek jag bort min röst, utom för en liten stund när jag inte fullt så gällt talade med polisen och sedan gjorde/ritade/skrev egna *Efterlysningar* som jag smackade upp på stoppskyltar, avtagsskyltar, på bygdegårdsväggar ... överallt.
Jag kunde omöjligt låta bli att leta i skogen runt tjärnen. I huvudet gjorde jag upp ett slags rutmönster så att jag kunde valla av en kvadratmeter i taget ... jag gick runt varenda sten, trädstam och rotvältor.
Mobilen ringde - dålig mottagning - samtalet bröts ... någon sa: "... på andra sidan Dalälven vid bron ... såg *Efterlysningen* ... avtagsskylten till Intrånget ..."
Körde de där milen fram till Dalälven i sakta mak, ögonen kollade av och sökte bredvid på vägen. På andra sidan bron mötte jag bilar som krypkörde ... något har hänt, tänkte jag. De har sett något ... min Älskade hund??
Överst på backkrönet såg jag en svans på en välbekant bakdel som försvann in i skogen på höger sida.
Skulle jag gasa eller bromsa ... gasade, bilen studsade in på en smal skogsväg när jag tvärnitade och samtidigt öppnade bildörren ... skrek med en röst som inte längre fanns ... hoppade ur ... hunden vände sig för att titta efter vad det var ... såg sin matte och rusade in och upp i hennes famn.
Jag tror att det var vår allra ljuvligaste stund tillsammans i våra liv.
Från den dagen förstod jag verkligen att han bara var till låns. Sedan dess var varje sekund tillsammans en gåva.
Min 'bästis' M's ord är för mig så sanna:

Den här bilden som M nu skickat till mig - tog hon där vid samma tjärn i somras och det var på dagen 6 år efter att 'Razz' försvann ... inte visste vi då att han drygt två månader senare skulle vara död på grund av en elakartad sjukdom.

Jag kan inte låta bli att så här i efterhand lägga märke till det som M nämner - att linan lagt sig som ett hjärta.

Då tänker jag osökt på Lady & Lufsen - när de sätter sina tassar i det ritade snöhjärtat - det vi alla brukar se på julafton - är man obeservant så ser man min stövel som ännu inte hunnit sätta ner sin sula inne i hjärtat ...

(PS. 'Razz' var aldrig rädd för åska eller smällare varken före eller efter den gången han förvann - aldrig någonsin under hela livet. Förresten han var inte rädd för någonting ... DS.)