Pratade nyss med en av mina närmaste vänner ...

 

... som ringde hit - vi pratade länge ... länge.

Apropå - kom vännen in på ämnet självmord.

 

Inte så upplyftande på en lugn lördagskväll - det kan man tycka.

 

Men ack så viktigt att beröra - min vän berättade att morbrodern tog sitt liv i förra veckan.

 

För drygt ett år sedan var det ett av vännens bonusbarn som gjorde samma val.

 

Och själv har jag varit i blåsväder på ett forum beträffande samma tema de senaste dagarna.

 

Och ... ja ... jag har egna erfarenheter av närståendes självmord. Erfarenheter som ingen människa vill ha eller få på sin lott. För ett år sedan ställdes mitt liv på ända (igen) när polisen ringde på dörren ...

 

Det känns ändå skönt att få prata med någon annan som är drabbad på liknande sätt - man pratar "samma språk" på något vis ... och det känns som om utomstående inte förstår  (varför skulle de göra det! Önskar att ingen egentligen skulle förstå eller prata samma språk - vem vill egentligen ha sådana här erfarenheter att dela?!).

 

Ändå är självmord såå vanligt ... mycket mer än vad vi pratar högt om ...

och av en händelse har jag skrivit en bok: "Kristalläpple" - för varje dag som går känns det som om temat för min bok är än mer angeläget. Kanske kan den rädda någons liv eller rädda någon att gå under av sorg pga av att någon annan tagit sitt liv? Vem vet? Det får visa sig med tiden.

 

Jag tror att min vän och jag känner en viss sorts tröst i att kunna prata "samma språk" - ett språk vi blivit tvingade till att prata pga av omständigheter som vi själva inte har valt ...

 

Vem skulle vilja prata det språket om det gick att välja bort?