Dokumentöppnande ...

... tänkte jag börja med innan jag gör en massa andra saker här på min dator. Svårt! Men i morse gjorde jag det iallafall och gjorde lite nytta. Läste igenom en del av manuset, pusslade in lite nya grejer och tog bort något ord här och där. Det jag kollade extra efter var:

Bidrar scenen till handlingen, blir det något driv framåt av den, kan personerna utvecklas, saknas något i scenen etc. Hm ... kanske SÅG jag vad som behövdes?

Imorgon blir det inget dokumentöppnande på morgonen - det kommer dröja många timmar. Ska till Karolinska - Hörsel- o Balansenheten och Herr Tinnitus får följa med som min ständige skugga. Dessutom ska hyresvärden hit någon gång mellan 07.00 - 15.00 och kolla/göra rent i alla ventilationskanaler + ut/inventiler i fönstren ... Hur gör man då när man inte är hemma med sin stora hund? Jag har fått låna en bil, men kan bara ha vovven med mig om det är svalare väder än det är idag, den har ingen AC - eller annars får jag stoppa in honom i buren ... Tänk om det vore så att man kunde få ett visst klockslag istället - var på väg att ringa idag men teltiden var slut redan på fm och då var jag ju upptagen i manusdokumentet.

Voff, voff - kommer vovven säga när det ringer på dörren och främmande människor kliver in i hallen och trampar runt överallt. Dokumentet kommer att sova och inte reagera alls ...

Allt för nu & Kramar till er

Singelbo - eller ...

... inte, det är en fråga som många ställer sig. Den är inte aktuell för mig - längre. Ofta säger jag till andra att jag sällan eller aldrig känner mig ensam. Jag har ju ett socialt liv, barn och barnbarn, IRL-vänner, FB-vänner och Bloggvänner. Men invänder någon, du är ju ensam-ensam hemma, saknar du inte att ha någon hos dig.

Nej, svarar jag - jag tycker bara det är skööööönt, utom när jag är sjuk-sjuk förstås, då kan det vara eländigt, men det är det även i en tvåsamhet.

Sedan kan jag säga att jag är van att vara ensam. Vaddå van? Du har ju levt i flera långvariga förhållanden, ett av dem varade i 20 år - hur kan du säga att du är van? Det är värre att vara ensam i en tvåsamhet än att vara ensam i ensamhet, svarar jag då.

När har du bott för dig själv då? frågade en av mina IRL-vänner för ett tag sedan. Jag drog ett djupt andetag och skulle räkna upp mina singelboenden. Men kom av mig helt när jag kom på att jag faktiskt aldrig bott helt själv. Jo, jag har varit ensamstående mamma. Men då hade jag ju barn som bodde med mig. Före det, när jag flyttade hemifrån första gången, då flyttade jag in hos en av mina vänner och hennes dotter. Sedan träffade jag barnens far och vi bodde i en fin 3:a redan för första början. Vi skilde oss efter en del år och jag blev då den där ensamstående mamman.

Träffade en kille som blev sambo hemma hos mig och ibland var vi särbo. Det höll inte.

Var efter det ensamstående mammaboende i flera år.

Gifte om mig sedan. Det var det lååååååånga äktenskapet. Det blev skilsmässa och då var barnen utflugna sedan länge, MEN då fick jag en av hundarna med mig och kände mig verkligen inte ensam, inte en endaste minut!

Sedan, efter ett drygt år flyttade vovven och jag in hos den man som jag tidigare för lääääääääänge sedan varit sambo/särbo med och vi gifte oss. Sedan skilde vi oss. Vovven och jag bor därför för oss själva nu.

Jag är SINGEL med hund och bor fortfarande inte helt ensam på grund av honom. Jag lever i en underbar tillvaro med en oreserverad kärlek intill mig, med en som aldrig är beräknande, aldrig ljuger, aldrig bedrar, aldrig missbrukar, aldrig surar eller gnäller, aldrig manipulerar. ALLTID är glad när jag kommer hem och även när jag är hemma. Jag har allt jag önskar!

Slutsats: Jag har aldrig bott för mig själv, fastän att jag har tyckt att jag gjort det!

Allt för nu & Kramar till er

Nytt romanprojekt pockar på ...

... men det känns inte alls som om jag har utrymme för det just nu. Jag håller ju redan på med ett nytt manus, "Trappan". Sedan är det ett barnboksmanus som jag borde ta tag i snarast. Varför kommer det ett nytt då?
Jag tror själv att det beror på att jag haft en del återkommande mardrömmar om något som hände för några år sedan men som ännu så länge inte är bearbetat. Men det förvånar mig att det kommer i mardrömsform. Å andra sidan, om det varit vanliga drömmar så hade jag nog knappast brytt mig, då hade de bara glömts bort i det vardagliga bruset. Jag har ingen lust att hålla på med det där obearbetade - jo, längre fram hade jag tänkt att ta mig igenom det. Phuu!
Ska försöka att hålla emot ett tag till även om det känns som om någon knackar på insidan av skallen, allt för att få uppmärksamhet.
Ev. har jag funderingar på en fortsättning på "Trappan" så jag vill inte hålla på med något annat, men jag kanske blir tvungen komma emellan med det som pockar på nu?

Idag kom jag t om på en tänkvärd titel! Sjutton oxå - att det inte kan vara lugnt nu då. Bilden ger en liten, liten hint om den där titlen. Näe - det är inte "Glaskupan" - en sådan bok finns det redan ... men den här bilden var det närmaste jag kunde komma.

Kanske att jag iallafall ska göra en nytt dokument med titeln och skriva några stolpar? Vill inte!

Allt för nu & Kramar till er

Skrev efter skuttet ur sängen ...

... i morse istället för att somna om. Ska snart skicka in ett nytt kursbrev som delvis ska innehålla 10 sidor av manuset "Trappan" så jag gick igenom dem och gjorde ändringar.

Roligt var det och nöjd kände jag mig när jag fick ett sms av en kompis som undrade om hon kunde komma över med min (försenade) födelsedagspresent - hon reste bort samma dag som jag fyllde år, men hade tänkt lämna den till mig före resan, men då blev sonen hennes magsjuk. Ja, sedan har vi träffats ett antal gånger i olika sammanhang men ingen av de gångerna fanns det utrymme eller tillfälle att lämna över den.

Så kom hon och sonen på eftermiddagen idag, vi fikade och fikade, pratade och pratade ... och öppnade paket. Jag fick en hel påse med de finaste hårvårdsprodukter man kan tänka sig. Så glad jag blev, kände mig riktigt bortskämd:-)

Igår hade jag också fikabesök av en vän som jag träffat på en dejtingsida som jag var med på ett väldigt kort tag. Nej - det var ingen man alltså! Och inte är det något lesbiskt heller! Hon, M och jag fick kontakt, hon skrev också (en faktabok) och vi har träffats tidigare förra våren. Vi har haft kontakt hela tiden. Igår var hon här på jobbinterjuv i skolan där jag bor. Vilket roligt sammanträffande, så givande att ses igen. Nätet är fantastiskt:-):-)

Tänk vilka givande dagar - så bra att jag skuttade ur sängen i tid ... och tänk också på vilka fina vänner jag funnit här genom bloggandet:-) Nätet ÄR suveränt!

Allt för nu & Kramar till er

Kul med bokbeställning ...

... särskilt när den är billig. Tre pocket för 99:- på Adlibris och det är inkl frakt! Inte oävet. Nu är inte de här böckerna några som stått först i min läskö, men de kan ju vara bra och läsvärda ändå.

Boken "Norrlands svårmod - roman om ett försvinnande" är Therése Söderlinds debut. Vad kan vara intressantare än det? Har bara läst en recension efter att jag beställde den för en stund sedan, på bloggen Bokhora. Där nämns att "titlen är rätt dålig och meningslös". Tänk så olika det kan vara - en sådan titel går jag igång på! Förövrigt sas det i recensionen att den var en positiv överraskning.

"Varför gråter inte Emma?" behöver kanske ingen närmare presentation. Alla vet! Jag vill inte frossa i andras olycka, det är inte därför jag har beställt den. Men jag är nyfiken på hur Emmas sorg omvandlades till något ljust. Dessutom undrar jag om den är bra skriven? Jag vet ingenting om det. Vet du?

"Min kamp" är omtalad i media - men jag har inte satt mig in i storyn - ännu. Ska bli intressant, särskilt eftersom det är den första i en hel rad planerade böcker om Karl-Ove Knausgårds liv.

Vet du något om den som kan vara bra att uppmärksamma?

Jag kan behöva lite nya böcker tänkte jag, för just nu läser jag BARA i två stycken parallellt.

Allt för nu & Kramar till er

Rörd, tårar o respons ...

- alldeles oväntat! Tror att de orden jag läste i responsen till mitt kursbrev idag la sig som ett mjukt sidentyg omkring min svajande tro på mig själv som författarvisionär. Vad skönt det var! Är! En tvivelstanke kom dock - tänk om Ann råkade skriva i fel dokument? Kanske har hon blandat ihop mig med någon annan? Hon har haft strul med mailboxen ...
Eller ska jag våga tro på hennes ord och på mig själv? Så här skrev hon efter att ha läst 15 sidor i manuset "Trappan":

MYCKET, MYCKET BRA. DET KÄNNS SOM ATT LÄSA EN "RIKTIG BOK". LÄNGE SEDAN JAG LÄST NÅGOT SÅ VÄLFORMULERAT I BÅDE INNEHÅLL OCH SPRÅK.

Ögonlockskanterna balanserar tårarna innan de välter och svämmar över nu när jag skriver hennes ord. De blir ännu starkare när jag själv skriver ner dem. De där meningarna ska jag för evigt gömma i ett specialinrett rum av mitt hjärta.
Det blir så tydligt vilket gungfly jag vandrar på i mitt mål att bli en okej författare.

Ett positivt omdöme ger oanat bränsle och viljan blir ännu större att bevisa för mig själv att jag kan.

Allt för nu & Kramar till er - efter att jag torkat glädjetårarna ...

Jippi!

Jodå - så låter det inom mig nu, jippi, jippi ... Jag har inte blivit antagen av ett förlag! Nej, något ÄNNU BÄTTRE - det gäller min hälsa. Jag ska inte ta nya prover förrän i slutet på september och tillbaka till läkaren i oktober. Han var så söt idag Doktor Armstrong när han sa: "Det är så roligt att träffa dig." Det förstår jag, särskilt om jämförelsen görs i förhållande till mitt första besök hos honom i januari. Som läkare måste han känna sig nöjd när han ser mig nu, även om jag fortfarande är "patient" - men han får mig att förstå i vilket risigt tillstånd jag befunnit mig i sedan 1 1/2 - 2 år tillbaka.
Sköldkörtelprovet är ännu inte i fas - men nästan, det går åt rätt håll ... Just nu och fortsättningsvis fram till oktober ska jag äta Levaxin i en hög dos. Den är på 150 mikrogram/dag men det är lågt jämfört med tidigare då jag åt 250 mikrogram/per dag.
D-vitaminet forsätter jag också med, 1 kapsel/dag. Det enda smärtstillande jag tar till vardags är 8 st Alvedon. Men idag fick jag recept på några nya depot-Alvedon, de ligger på 665 mg/tabl och de ska jag ta 4/dag. Om det krisar med ännu värre smärta än den jag normalt har kan jag toppa med Citadon, men det undviker jag in i det längsta. Vill inte ha mer kemikalier än nödvändigt - hellre ligger jag för ankar. Ja, det blir en hel del tid i horisontalläge ...
Fantastiskt är det iallafall att jag mår bättre - som att jag har smak när jag äter, naglarna ser nästan ut som förr, hjärtklappningen och vilopulsen är lägre, yrseln är nästan borta, smärtan i höger hands fingerleder är mycket, mycket bättre ...
Den läkaren jag träffade i måndags ska jag bara tillbaka till en gång till i juni - sedan får jag sommarlov:-)

Jag firade med att köpa mig en liten klänning:-)

Allt för nu & Kramar till er

Jag vågade ...

... och det var lätt när jag väl fattat beslutet om att lära mig hur man blir en skrivare som kan hantverket. Jag vågade och fattade mod att skriva just den där romanen som ingen annan skrivit (såvitt jag vet). Det tog tid att bestämma mig för att våga vara rättfram och ärlig, att delvis utlämna mig själv och de val jag gjort i livet. Det krävdes också mod att blanda in fiktiva element för att det inte skulle bli en tråkig avrapportering bara. Kändes ungefär som att balansera på en slak lina.

Jag skrev i ett helt år efter det att jag rivit mina egna innersta hinder. Orden blev många, sidorna fler. Dokumentet svällde. Råmanuset blev klart och skickades vidare till lektör. Fick mycket ros och även ris. Ändrade. Strök. La till. Läste tyst och högt flera gånger. Redigerade. Läste högt igen. Redigerade om och om igen. Och igen ... och ...

Manuset blev klart och låg utskrivet på papper. Det blev en riktigt stor packe av A4:or. Jag kände mig kaxig. Sa till mig själv: "Titta vad du åstadkommit. Vad du är duktig!" Valde därefter ut förlag - skickade in, trodde på mig själv och min egen förträfflighet som författarvisionär. Tid passerade, hoppet spirade, tron fanns. Refusering. Refusering. Refusering.

Tiden stod därefter still, hoppet dalade, tron försvann. Men viljan den fanns kvar. Skrev om manuset, tog kontakt med ett förlag som svarade: "Okej, då kastar jag det första du skickade in!" Ooops! Mitt första skötebarn gick i graven utan att ens blivit läst - tänk om det jag skickade in sist blivit sämre? Hur ska jag veta det om jag inte får ett vettigt svar?

Jag har en önskan, att jag vid nästa refusering (fast jag vill tro att det inte kommer någon fler) får veta VAD det är för fel på manuset. Jag skulle vilja ha en ärlig chans att skriva om det för det är jag övertygad om att det går att göra.

Som det är nu, är det som att kliva ut genom ett fönster och inte veta om det finns fast mark under fötterna eller om jag kommer att sväva på ett moln som passerar.

Ovissheten är värre än väntan!

Allt för nu & Kramar till er

Skriva eller ...

... gå till doktorn? Jag gjorde som Emma idag - jag gick till doktorn. Inte akut på något sätt utan tiden var inbokad redan för tre veckor sedan. Och som det brukar vara för mig så klumpar läkarbesöken ihop sig. På onsdag är det dags igen! Märkligt att det ska vara så där.

Imorgon får jag en vilodag från att kolla hur jag mår - precis som om jag inte vet det:-):-)

Det jag ser fram emot är att få svar på mina sköldkörtelprover och lite annat. Jag hoppas att jag ska slippa ta nya prover under sommaren - jag vill ha sommarlov från labbet.

"Livet" har tagit mycket utrymme från skrivandet de senaste veckorna även om jag har kommit fram till en del beslut betr. mitt manus "Trappan" som känns bra. Nu är jag av den uppfattningen att varje period av ickeskrivande är av godo, det blir ett kreativt utrymme i huvudet då, så tiden känns inte bortkastad på något sätt - tvärtom. Det är som att lagra en ost som ska vändas med jämna mellanrum för att få rätt styrka och mättade smak.

Det där "livet" har varit oroande inom mig de senaste dagarna - min sonson ramlade ner från ett klätternät i torsdags när vi var på sångjippo i skolan, slog i en järnstång och skadade "viltala delar". Idag var han på Astrid Lindgrens barnsjukhus och konstaterade att det som nu kvarstår är rejäla blåmärken efter blodutgjutningen ... lille gullekillen<3

Men "livet" har inneburit en underbar stund idag också när jag satt i Kungsträdgården och åt min medhavda lunch. Framför mig var det flera "hav" av höga ståtliga tulpaner i olika kulörer och solen sken. Jag var i nuet och vilade i det:-)

Allt för nu & Kramar till er

Len som finaste sammet ...

... och formad som ett hjärta är de blad från det träd som jag älskar framför alla andra = LINDEN. Det är en ljuvlig känsla att lägga ett lindblad i ena handen och stryka med den andra handens fingrar över det. Den finluddiga lena mjukheten gör mig lugn och närvarande i nuet. Jag vet inte så mycket om Mindfulness, men för mig räcker det med att hålla i ett blad som ser ut som ett hjärta och upplevs som sammet.

Jag är inte mindre närvarande i nuet om jag tar ett lönnlöv mellan händerna, men det ger en helt annan känsla. Det är svalt, lite blankt och slätt. Ungefär på samma vis som ett björklöv känns.

Just nu finns det på LINDENS grenar som små embyon i rosagult som snart bildar knoppar till det "segel" som sitter ovanför de blombollar som kommer i juni/juli. Bara färgen på de blommorna får mig att rysa av välbehag i magen = LINDBLOMSGRÖNT - så vackert det låter.

Nu är jag ingen expert alls - långt därifrån - jag kanske beskriver det här på helt fel sätt, men det är så jag upplever det.

Till min lycka finns det LINDAR där jag och vovven brukar promenera - det gör mig glad ända in i hjärtegrunden. Vad annars när bladens form ser ut som ett hjärta! Tänk bara ett helt träd med löv som ser ut som symbolen för kärlek.

Allt för nu & Kramar till er

"Puss & Hej!"

Precis så sa hon min dotterdotter när hennes mamma & pappa kom för att hämta henne. Jodå - ut genom ytterdörren och så kom det: "Puss & Hej!" och så var hon på väg att gå - men hon vände sig sedan och gav mig en kram iallafall:-)
Den lilla är bara 2 år ännu men blir 3 om 21 dagar. Hon snackar (minst) 5-ordsmeningar och det forsar ur henne i princip hela tiden.
Vi gick till lekparken, där släppte jag hennes hand, hon rusade iväg och ropade: "HÄR KOMMER JAG!" Det var som att rulla tillbaka en film där min dotter hade huvudrollen - hon sa och gjorde precis likadant:-)
Varje gång hon åkte i rutchskanan sa jag: "Här kommer mormors Ida." Det kom några fler barn och Ida sa: "Det är MIN mormor", som om någon av de andra barnen skulle ta mig ifrån henne. Söta lilla!
Hon styrde en stor båt - nej, ett skepp och jag frågade om vi skulle åka till morfar. Nej, sa den lilla. "Ska vi till Strandvägen då?" och se det gick bra. Jag fick betala 1 krona för att få följa med och blev tilldelad en plats längs styrbords sida. Sedan fick jag följa med Djurgården runt också (fastän att vi egentligen var i Hässelby) för samma pris.
Dotterdottern släppte rodret, hoppade upp i fören och blåste såpbubblor i regnbågens alla färger ut över vattnet.
Skepparen behövde få lite förning så vi gick hem och åt kyckling, stora vita bönor och färsk fänkål. "Nu är jag klar", sa hon när magen var full.
Vi läste "Max-böcker", sorterade kort, körde rally- respektive polisbil så hundhåren yrde. Lekte med massagebollar i sängen med hunden och framförallt så pratade vi - för det är det jag gör med lilla fröken Ida och det är det hon gör med mig:-)

Kan inte påstå annat än att jag är lite trött i kolan nu:-)
Barnbarn är likamed RIKEDOM!

Allt för nu & Kramar till er

Är det viktigt ..?

...vad ett namn betyder. Säkert är det så. Tänk bara när man själv fick barn, de kunde ju inte få heta precis vad som helst. Inte kunde de kallas med ett sådant namn som man förknippade med någon person som man avskydde, hatade, tyckte var äcklig etc. Nej just det, goda vibbar skulle det vara.

I mitt manus "Trappan" har jag valt ett namn till min huvudkaraktär som betyder ungefär vad bilden visar = hälsosam och frisk. Men i hennes fall gäller det inte bara vad hon äter, för det gör hon inte så mycket, utan att hon avstår från knark. En andra betydelse av hennes namn är kamp eller strid. I ett av de nordiska länderna är betydelsen rentav : "Stridsmö". Nu är det inte så, i mitt manus, att hon strider bokstavligt eller slåss. Nejdå, hon "slåss" för att ta sig igenom en sorg och för att motstå det hon ideligen blir erbjuden.
Huvudkaraktärens systers namn betyder ungefär: "En på miljonen".
Det tog några timmar innan jag kom fram till de här karaktärernas förnamn och ytterligare tid för att komma på ett efternamn. Efternamnet har jag hittat på och jag tror inte det finns - ännu. Vad beträffar efternamnet så ville jag att det skulle vara distinkt, inte konstigt men ändå eget. Så här håller jag nu inte på med alla karaktärerna, de får sina namn av vitt skilda orsaker.

När ni väljer karaktärernas namn till era böcker - tittar ni efter vad namnet betyder eller väljer ni bara "ett i högen" som låter okej?

Allt för nu & Kramar till er

Nyhet - Manus "Trappan" ...

... som innebär lite förändringar. Sent igår kväll/natt bråkade tankarna i huvudet. Jag försökte lugna dem eftersom jag var sovtrött. Men det gick inte att få tyst (ja, ja - det är aldrig tyst längre pga tinnitusen). Det var bara att ge efter och lätta på förlåten och släppa fram namnbyte efter namnbyte. Nej, nej - inget titelbyte den här gången. Jo förresten - men inte mer än att jag här på bloggen förkortat "Uppför marmortrappan" till att numera kallas enbart "Trappan" som arbetsnamn. Bra va´?
Men min huvudkaraktär och nästan alla de andra i boken genomgick en namngivningscermoni vid pass klockan 01.20 och det utan vittnen. Det gick så bra ändå - tro mig:-)
Jag hade så roligt och samtidigt var det halvsvårt att bestämma sig. När det väl stämmer är det inte längre något tvivel. Underbart!
Varför byta namn? Behöver lite input och frihet. Frihet framförallt. Tidigare har jag tänkt att den här boken "Trappan" ska hänga ihop med Manus 1 som ligger hos förlag, men det har jag upplevt som hämmande ju längre historien fortskridit. Ho, ho - vilken skillnad i tänket det blev nu. Även om jag inte haft tillfälle att gå in i dokumentet för att ändra både förnamn, efternamn OCH årtal - ännu. Åhh, vad jag längtar att ta tag i det ...

Tänk att man kan bli så nöjd och glad av att göra lite förändringar:-)

Allt för nu & Kramar till er

Den bästa ...

...begravning jag någonsin varit på - är den som jag var på igår. Låter det konstigt? Att en begravning kan vara bra.

Vi satt tillsammans, över 35 stycken och begrät en älskad människa, min vän och släkting A, som dog endast 44 år ung efter en operation (pga läkarslarv, visade obduktionen!) den 7 april.

Det fanns ingen präst eller officiant som sa någonting, platsen vid fönstret bakom kistan var tom och ut från högtalare strömmade A's favoritmusik ... Framför mig satt en av hennes söner med fästmö, bredvid mig satt min dotter och emellan oss satt mitt bonusbarnbarn. På andra sidan gången fanns de två systrarna med sina män som försökte stötta dem i deras förtvivlan. En av A's systrar är ju min svärdotter.

Eftersom jag antog att de skulle vara mer än förkrossade ville jag hjälpa mitt bonusbarnbarn Robin, 11 år, på det viset att han hela tiden skulle kunna känna sig säker på att ha en vuxen vid sin sida, som tröstade honom och informerade på ett lättförståeligt sätt. (se inlägget: "Ingen vanlig dag alls ..." från lördagen den 14 maj, det var hans eget val och beslut att följa med på begravningen).

Vi hade möjlighet en kvart innan det hela började, min dotter och jag att ta med Robin in i kapellet på en förhandstitt på kistan och berätta hur det skulle gå till. Han bar stolt på en väldigt långskaftad mörkröd ros, som han själv valt ut och fick veta att han (om han ville) sedan när de övriga börjat lägga sina rosor på kistan också kunde lägga sin där.

Vilken otroligt duktig kille han är, mitt hjärta sväller - ända sedan vi var på kyrkogården i lördags (som han tyckte var som igår) - har han kunnat prata om sina känslor. Vilken kille:-)

När det var vår tur att gå fram grät vi mycket och hamnade sedan i en stor gruppkram vid kistan, hans mamma, Robin, jag, A's yngste son och några till blev stående där en lång stund.

I drygt en timme satt vi alla tillsammans i bänkarna och grät till musiken. Sedan började en del troppa av och jag frågade Robin om han kände sig klar, men det gjorde han inte. Han ville stanna och vara nära kistan. Ville inte skiljas från sin älskade moster. Han beskrev sina känslor, som att det var så definitivt, att han aldrig mer skulle få träffa henne. Han ville inte gå. De flesta vuxna stod vid dörren och väntade på hans avsked. Det var svårt och vi grät. Men efter en stund så gick det att lämna kapellet efter att jag berättat vad som skulle ske med kistan sedan ...

Nästan alla begravningsbesökare åkte sedan hem till hans mormor för att fika och han åt sig mätt på kladdkaka ... På hemvägen sa han att det slutat pirra i magen ... söta, rara vännen min:-)

För mig känns det bra att jag kunnat stötta Robin i hans första egentliga sorg och att jag kunde avlasta hans mamma, min svärdotter så att hon kunde få ägna sig åt sin stora förlust utan att behöva oroa sig för sin sons reaktioner. Om det är möjligt har vi alla kommit varandra ännu närmare ...

Tomheten som A's död medfört kommer att bestå - men vi bestämde oss för, Robin och jag, att vi ska prata om henne ofta, att vi ska åka tillsammans till Minneslunden och lägga en ros där ibland. Och sedan när hennes aska är där ska vi slå upp hennes namn i pärmen, som kommer att stå ovanför hans morfars namn (hans börjar på L, med samma efternamn) och minnas henne ännu klarare. (Pärmen finns i ett litet hus där i lunden)

För oss alla som hade "kistblomma" med sig - valde alla genomgående ROSOR - ingen annan blomma förkom ... säger en del om älskade A.

Allt för nu & Kramar till er

Ute såväl som inne ...

... strömmar det ner men snart blir det bättre ...

Allt för nu & Kramar

Titel, oh titel ...

... vem är du som gäckat mig gång på gång? Så här i efterhand kan jag bara se det som något positivt att du poppat upp som spirande gräs en solig vårdag och vajat för vinden för att till sist stanna kvar i upprätt läge. Nu är du här för att stanna, det är jag säker på.

Det är märkligt att jag var säker på varje titel som passerat under de år som det tagit att skriva mitt första manus. Bilderna illusterar varje tänkta boktitel. En del av mina skrivarkurskamrater och senare skrivarlinjeskolkamrater känner nog igen mina arbetstitelnamn.

1. Någonting med ISSKULPTURENS LEENDE (plockade bort ett helt kapitel, så den blev ointressant att ha med)

2. Någonting med GLASVINGE (det är en fjäril, men ser ut som en stekelliknande geting och har i slutversionen en för liten roll för att bära upp en hel boktitel)

3. Någonting med EJ VEK (berättar en hel del om huvudkaraktärens personlighet och inställning)

4. Någonting med ÖGONTJÄNARE (blev missriktad i slutändan, ville ha en mer tvetydig titel)

5. Någonting med SKINN - som säger allt om huvudkaraktärerna och det var den som blev den slutgiltiga.

Det är förstås något förlag som har ett manus hos sig som heter som Nr 4 - men det går ju lätt att ändra på NÄR jag blir antagen:-)

Är det fler än jag som ändrar sina titlar så här som jag gör tro? Jag ser det som en framåtskridande process och är inte besvärad av att det blir ändringar, hur är det för er?

Allt för nu & Kramar till er

Arg & besviken på Blogger ...

... och det vet jag att jag inte är ensam om. Det finns de som är mycket värre drabbade än vad jag är. Men det dilemmat är sällan till någon större tröst ändå.

Vill ha tillbaka min blogg så dom den var efter att jag gjort om den helt. Det var ju strul redan i onsdags och sedan såg allt ut att ha kommit tillbaka i torsdags och pga att det såg återställt ut så kunde jag inte drömma om att det skulle bli ett ännu värre - efter att jag gjort om designen ...

F*n också så TRIST det är och det är väl lika för oss alla. Många orkar inte ens kommentera längre eller lägga ner något krut på inläggen - för man vet ju inte om det ens finns kvar om några sekunder ... Blääääääääääääää!

Kanske får vi börja skicka snigelbrev igen - men å andra sidan kan man inte lita på Posten heller längre.

Varför ska allt var så sårbart i den här IT-världen?

Allt för nu & Kramar till er

Ingen vanlig dag alls ...

... blev det idag. På morgonen (ja som det är för mig, alltså inte klockan 07.00) hoppade jag ur sängen, gjorde mig i ordning och mumsade i mig frukost som delvis innehöll hallon, blåbär o lite vinbär. GOTT!

Min svärdotter och två av mina barnbarn hämtade sedan upp mig utanför porten. Vi åkte iväg på några loppisar. En i missionskyrkan och en på en villagata där de boende försålde sina prylar på garageuppfarten = bra väder alltså:-)

Min loppisskörd: 2 st "tabletter"/tallriksunderlägg med Lena Linderholms provencesalska motiv, en fönstermobil med glasklockor, ett SMALT avlångt fat i provencestil, en "me<3i-klänning" till dotterdottern/ser ny ut (5:-) och påhejad av mellanbarnbarnet köpte jag en klocka som såg ut som en fotboll till hans storebror. Likamed en god 'skörd':-)

Vi åkte hem till svärdottern där de tre hoppade av och jag fick ta bilen hem till mig. Därefter var det dags för vovvepromenad och lunch så där lite grann i flykten.

Tog sedan bilen hem till dem igen och hämtade upp mitt bonusbarnbarn Robin, 11 år för att vi, bara han och jag skulle ta en rekogniseringstur till kyrkogården. Där började vi med att köpa en Tusensköna för att sätta i minneslunden där hans morfars aska ligger nedgrävd under en grästuva. Men det var inte huvudsyftet med besöket på kyrkogården och minneslunden. Nej, på tisdag är det dags för begravning av hans älskade moster tillika min älskade vän A.

För att Robin ska känna sig trygg mitt i all sorg så förslog jag att vi tillsammans skulle göra det här besöket några dagar innan. Vi stod utanför kapellet, som är litet, vackert och något pampigt och pratade om att på tisdag ligger hans moster i en kista därinne med ett slags vackert tyg svept över den. Många kommer att gråta och andra inte pga att gråten kan låsa sig i sådana svåra situationer. Jag sa: "Men hur du och jag kommer att känna det och reagera det vet jag inte. Du kanske gråter och jag med."

Så pratade vi en lång stund om vilka han sett gråta tidigare i familjen och släkten. Jag fortsatte: "Men på tisdag - före, under och efter begravningen så finns jag hela tiden vid din sida, vare sig vi går, sitter eller står." Då sken han upp lite grann mitt i allvaret. Efter det där gick vi upp till minneslunden som är den vackraste av vackraste minneslundar. Där grävde vi ner Tusenskönan och pratade om både hans moster och hans morfar. Robin ville veta namnen på alla blommor och jag bistod med så många jag kunde. Han var fascinerad när jag berättade om att vissa blommor växer upp ur en lök, blommar, vissnar ner och ser ut som om de dött, men att de sedan efter vintern börjar skjuta upp igen och på våren blommar den återigen för fullt, år efter år.

I det lilla minneskapellet bredvid lunden tog jag fram pärmen med hans morfars namn och han förde fingret över sidorna och stannade på det rätta. Tillsammans läste vi alla data och den enkla versen. Robin var glad och han såg fram emot att hans mosters namn skulle stå intill morfarns sedan.

Efter det där tog vi en vattenkanna och gick tillbaka till lundens plantering och vattnade Tusenskönan och alla andra blommor som såg vissna ut, han månade om dem alla. Vi tittade på fåglar, både levande och skulpterade som satt på en del gravstenar. Han kände på träden, barren och häckens vassa taggar. Sedan sa han så rart: "Vi har väl inte bråttom?" Så satte vi oss ner på en bänk och njöt av den lugn och ro som omger hela kyrkogården. Vi gick sedan en lång väg bland gravarna eftersom jag ville visa honom en gammal dams grav, en dam som jag besökte under många år strax efter att hon blivit änka (1993) och som sedan själv dog för 3 år sedan.

Robin sökte bland gravstenarna efter någon som levat i 100 år - men tillsammans hittade vi bara en som dog vid 99 års ålder.

Vi pratade om skillnaden på att bli kremerad och att bli jordbegravd med hela kistan. Han tyckte att det lät okej med att bli bränd och nedlagd i en urna sedan. Så söt han var när han sa: "Men det dröjer länge tills jag dör!"

Väl tillbaka i bilen igen sa han att pirret i magen som han haft på väg till kyrkogården inte fanns längre. Jag hoppas att det kommer att kännas hyfsat bra för honom på tisdag också eftersom fantasin oftast är värre än verkligheten ...

Så den här lördagen blev alltså inte alls en vanlig dag.

Allt för nu & Kramar till er

Inläggen tillbaka men inte nya designen ...

... så nu återstår en väntan och hopp om att designen kommer tillbaka också. Den här bilden kanske det blir nästa gång jag tar mig för att ändra utseendet på min blogg, OM jag nu törs det. Känns sorgligt att en hel dags insats ska försvinna i cyberspace - psst ...

FÖRRA INLÄGGET KÄNNS KNASIGT EFTERSOM UTSEENDET HÄR ÄR LIKADANT SOM DET VAR I ONSDAGS DEN 11 MAJ.

Allt för nu & Kramar till er

Ny design

Så blev det ny design här på bloggen SKRIVARVISIONER idag. Vad gör man inte för att slippa ligga på knä och jaga hundhår? Det var helt oplanerat att jag skulle knåpa och knepa med olika inställningar, men så blev det. Bilden här uppe är den som ligger som bakgrund på bloggen nu. Fotot är en misslyckad sak som jag tagit själv med mobilen för länge sedan. När jag fotade provade jag med olika färger bakom maskrosen, men tog bilden på för kort avstånd. Men nu får den duga här ett tag. Ingen annan har ju en sådan iallafall.

VAD TYCKER NI - BLEV DESIGNEN BÄTTRE ELLER SÄMRE NU??

En applåd skickas ut i rymden för den som kommenterar här:-)

Allt för nu & Kramar till er

Projekt som tar emot ...

... som jag skulle behöva ta tag i. Jag är överfallen av hundhår överallt utom i sängen där jag precis bäddat rent. Men jag tror att jag behöver försöka ta mig fram till parketten. Så om det är någon som undrar vad jag sysslar med idag - så kanske jag projekterar bland hundhåren som är måååååååååååååånga.

Det är den enda nackdelen med den här rasen (KORTHÅRIG Collie), man kanske kan tro att det skulle vara lindrigare med en korthårig istället för en långhårig - men så är det inte. Jo - på en punkt kanske, att man inte behöver reda ut tovor och torka päls som hänger ner i backen när det är oväder etc. Men ett korthår fäller o andra sidan året om - dock i kopiösa mängder så här års förstås.

Det här året är det en större fällning än andra år.

Allt för nu & Kramar till er

Vad ska man tro?

Jo - man kan tro på det man själv vet något om, eller har erfarenhet av/om. Att jag skriver så här beror på att jag läste ett inlägg på Kim M. Kimselius blogg (http://kim-m-kimselius.blogspot.com) om att det var en mamma som kommit underfund med att hennes sons pollenallergi berodde på att han inte tål E-330 som alltså är citronsyra som finns i en mängd livsmedel/läsk mm.

Jag har en annan erfarenhet som jag inte gått ut med så hårt men som ändå förändrat mitt liv till det bättre.

I början på 1990-talet flyttade min dotter hemifrån och jag fick migrän otroligt ofta - som jag inte haft mer än ett par gånger i mitt liv - annars dittills. Eftersom jag nästan alltid vill veta orsak och verkan, framför allt när jag blir sjuk så blev det så också med min migrän. Kanske mest för att jag blev sjukare av de migränmediciner som fanns att erbjuda - det blev ohållbart.

Jag misstänkte tidigt att orsaken fanns i kosten. Ja, det är ju känt med att migräniker inte tål ost & rödvin etc. Men det tålde jag om det inte var Chiantivin (Italienskt).

Efter ett par år började jag anteckna ALLT jag åt och drack. Jag ville lösa gåtan och jag har senare förstått att jag gillar statistik. Efter ett tag såg jag ett mönster framträda. Nyckeln var att min dåvarande man och jag började äta dagens rätt på restaurang efter det att vi blivit "barnfria" och det vi gillade allra mest var kinamat. Vad finns det i den då? Jo, den femte grundsmaken som också kallas UMAMI, MSG eller hos oss i Sverige = E-621 som är samma sak som NATRIUMGLUTAMAT.

Men det var inte så att det ämnet bara fanns i kinamaten utan i buljonger, Aromat, Citronpeppar, chips, skinka, rökt kalkon, rökt kyckling, halvfabrikats mat överlag mm. Minsta sak jag skulle handla och sedan äta var jag tvungen att läsa på innehållsförteckningen. Men på den tiden kunde det stå "Smakförstärkare" bara. Jag började laga mat från grunden men misslyckades ibland ändå. Största problemet var när vi var bortbjudna eller skulle äta ute. Aromaten och buljongen var på den tiden den allra största boven både i hemmen och på restauranger.

På Wikipedia står det att det PÅSTÅS att NATRIUMGLUTAMAT/E-621 orsakar:

överkänslighetsreaktioner som allergiska besvär, huvudvärk, svettningar, halsbränna, tryck över bröstet och illamående. Ämnet har också anklagats för att ge en del allvarliga sjukdomstillstånd inklusive fosterskador, vredesutbrott, epileptiska anfall, astmaanfall och djupa depressioner ...// försämrad syn eftersom natriumglutamatet kristalliseras i närhinnan, samt större konsumtion även hjärnskador. Vid smärt- och rehabcenter på Linköpings universitet bedrivs forskning kring om glutamat kan ge upphov till allvarliga smärttillstånd bland annat reumatiska tillsstånd.

Enligt Livsmedelsverket har ingen av de påstådda (o)hälsoeffekterna bevisats och ser ingen anledning till att varna för ämnet i kost.

Det där är jätteintressant eftersom det på senare år blivit känt att migrän kan orsakas av just NATRIUMGLUTAMAT/E-621. När det blev "modernt" att tala om den upptäckten - tänkte jag för mig själv att jag haft rätt i många, många år. Jag har inte "vågat" prata så vitt och brett om min egen upptäckt - utom till familj och nära vänner som ville bjuda mig på mat - jag var rädd för att betraktas som inbillningssjuk och knäpp.

Nu för tiden STÅR DET I ALLA INNEHÅLLSFÖRTECKNINGAR om ämnet förkommer. OCH på en del varor står det mitt på framsidan: INNEHÅLLER INTE NATRIUMGLUTAMAT. Det känns faktiskt som en personlig seger eftersom jag varit säker på min egen upptäckt i början på 1990-talet var helt riktig.

E-ämnen är inte att leka med - det är för sorgligt att mat, läsk, vin och mycket annat ska göra många människor sjuka. Det vore samhällsekonomiskt riktigt att plocka bort konstgjorda ämnen ur vår kost.

Allt för nu & Kramar till er

BÖKAR & LÄR ...

... mig en del nu när jag håller på med Kursbrev 2. Det är det här med den förtretliga synopsis(en) Suuuuuck! tänkte jag i nästan 14 dagar innan jag kunde sätta mig ner ordentligt och TA TAG i den. Det tog EMOT något fruktansvärt - fattar inte hur jag kan låta tiden bara gå och gå ... jo, jo - jag har "livet" att skylla på som tur är - inte varje vecka jag går omkring och väntar på besked om jag har tumör på hörselnerven eller inte. Nu kom ju "inte-beskedet" igår som jag berättade om i gårdagens inlägg. Phuuu ... så underbart.

Kursbrevet och synopsen hade jag dock börjat med för några dagar sedan och jag kunde berätta för Malin (Roca Ahlgren) igår att jag gav mig sjutton på att göra den där uppgiften och att jag iskallt räknade med att jag skulle lära mig något av den ansträngningen. OCH se det gjorde jag:-) Så här gick det till:

Efter att jag radat upp tre scener ur det manus jag håller på att skriva och grundligt funderat på: SYFTET, KONFLIKTEN, VAD HÄNDER, TID/MILJÖ och antal SIDOR i varje scen - så kunde jag sedan gå tillbaka till det första kursbrevet och kolla på min uppspaltade handlingslista som består av 21 olika punkter. För varje punkt kunde jag "se" olika scener och i huvudet gick jag igenom SYFTET, KONFLIKTEN etc.
RESULTAT = JAG HAR LÄRT MIG NÅGOT:-)

Det är ljuvligt att lära sig något nytt.
Nu kan jag alltså gå vidare till nästa uppgift som jag hoppas inte blir lika bökig ...

Allt för nu & Kramar till er

Märklig o. annorlunda ...

... har min dag varit idag. JAG HAR INGEN TUMÖR PÅ HÖRSELNERVEN! Det fick jag veta i förmiddags när mobilen ringde och jag just skulle kliva på tunnelbanan. Sköterskan som meddelade det UNDERBARA beskedet stod ut med att jag hurrade av glädje i luren. Hon sa: "Jag förstår, jag förstår." Före det hade hon alltså berättat att de inte såg något på magnetkameraröntgen - SÅ DET ÄR TOMT I SKALLEN - precis som jag hoppades:-)

Att jag skulle åka tunnelbana berodde på att jag var på väg att krama om någon som jag aldrig tidigare kramat om - utom i skrift. Det var ingen mindre än MALIN ROCA AHLGREN som för tillfället är i Sverige. Vi träffades på Thelins konditori vid Fridhemsplan. SÅ naturligt det kändes och vi hade trevligt i varandras sällskap. Vi pratade om oss själva - vad annars kan vara så trevligt? Och om författande förstås - sådant vi lärt oss, sådant vi inte lärt oss, det vi har skrivit och det vi ser fram emot att skriva, delade erfarenheter. Lite pepp blev det oxå på slutet. Efter kondisbesöket tog vi tunnelbanan västerut eftersom Malin skulle kolla in Bromma lite grann med tanke på flytten tillbaka till Sverige från Spanien. OM DET ÄR NÅGON SOM HAR EN FYRARUMMARE att hyra ut/sälja - så hojta till här, så kan jag förmedla kontakten till Malin sedan. Själv skulle jag ju hemåt och åkte samma linje som Malin.

Innan jag gick hem tog jag en sväng in på Coop Forum och handlade lite småsaker - tänkte fira dagens händelser med färdiggrillad kyckling och hemmagjord potatissallad (med olja, inte majjo).

Jag betalade och blev sedan stående vid anslagstavlan där man kan annonsera saker att sälja/köpa. Så kom det en dam och sa: "Du kan inte köpa cykeln här, för den är såld." Hon plockade ner sin annonslapp. Men vad bra kommenterade jag och fortsatte: "Jag har då aldrig lyckats sälja något som jag annonserat ut här." Hon svarade: "Inte jag heller, jag sålde cykeln till grannen för en liten stund sedan. Ett par gånger har jag annonserat efter att få vara hundvakt/dagmatte - men jag fick inget napp på det heller."

Så var samtalet igång. Vi pratade länge och bytte namn och telefonnummer. Hon kan tänka sig att vara hundvakt någongång till min voffsing Razz - även om jag inte alls är behov av något kontinuerligt passande. Va´- bara så där?! Vi har en bit att gå till varandra men det är acceptabelt avstånd. TOPPEN!

Det enda jag visste om när jag gick upp i morse var att jag skulle fika med en annan bloggare, MALIN ROCA AHLGREN som jag inte träffat IRL tidigare - sedan blev min dag så annorlunda, märklig och otippad.

Allt för nu & Kramar till er

Så här tycker jag ...

... efter att ha läst ut "SHOT-boken" av Maria Engelwinge:
Min direkta reaktion är att den är väldigt välskriven. Och jag kan tänka mig att författaren hade kul under tiden som den skrevs trots att det inte är en "ljus" bok.
Karaktärerna är väldokumenterade och var och en är lätta att på en gång hålla isär. Deras respektive röster är tydliga. Även om man som läsare inte behöver gilla en viss karaktär har alla sina givna platser, om någon av dem hade fattats skulle det ha blivit ett tomrum.

Det omtalade sexet - hur upplevde jag det? Jag tyckte inte det var anstötligt på något sätt, inte något som man som läsare blir upphetsad av. Däremot var det givet redan från början att det här skulle handla om något speciellt, det gjorde det och sexet precis som naturbeskrivningarna hörde dit.

Om man är överpryd behöver man ju inte läsa just den här boken, precis som att man inte behöver slå på tv:n när "Sex and the City" sänds.

I vilket fall som helst upplevde jag boken som trovärdigt skriven - inte för att jag har några upplevelser att jämföra med IRL som är av den här kalibern, men man fattar ju ändå ...

Det är inte alla böcker som jag läser som får mig att gråta - men när jag läste "SHOT-boken" så rann tårarna och det ger ett högt betyg.

En annan sak är att jag i flera, flera dagar efter att jag läst ut den så berörde den mig och det gör den fortfarande.

Den här boken är BRA - och jag hoppas det är många med mig som köper och läser den och berörs.

Av mig får den 10 av 10 möjliga stjärnor*

Allt för nu & Kramar till er

Bröllop en söndag + bröllopsfest nästa lördag

Ja tänk va - nu är det över! Denna underbara vecka i kärlekens magiska tecken! Så priviligerad jag känner mig att jag har fått delta i allt detta.

Det var inte vilket bröllop som helst heller - utan det var det häftigaste, mest rörande och starkaste jag någonsin varit med om - sant! Själva vigselakten var ungefär 30 minuter lång. Tänk bara det som i vanliga fall kan vara 1 - 2 minuter 'kort' annars. Inte nog med det - den var så anpassad efter brudparets innersta tankar, visioner och drömmar. Starkt förankrat i den nordiska ritens legender. Dessutom är Stallmästaregården från 1600-talet, underbar atmosfär - bara det va?

Bröllopsvittnena (b la jag) fick delta på så vis att vi (vi var 6 st) fick hålla i ett långt blått band som på så vis sammanlänkade oss. På det blå bandet träddes de ännu ovigda parets vigselringar och ringarna fick sedan vandra från den ene till den andre, med dem fick vi göra eller säga vad vi ville. Jag kan lova att känslorna var starka hos oss som deltog och bruden grät av rörelse. Inte tror ni väl att jag berättar vad jag tänkte just då. Nejdå!

En sådan sak har jag aldrig tagit del i tidigare - att få hålla ett brudpars ringar i min egen hand innan de ännu var 'välsignade' - jag lovar det är rörande ända in i hjärtegrunden. Jag är tacksam att jag fått tagit del i den här vackra och rörande cermonin.

Ikväll var det då bröllopsfest - nästan en vecka efter den omvälvande vigseln. Vi var hemma hos brudparet -- vi var måååånga och det var tråååångt, men otroligt hjärtligt och underbart. Ja - och gott!

Maten var från SIMONS CATERING och det var en Karibisk buffé - den innehöll:

Kubansk kycklingfilé med skinka, pecannötter och matbananchips

Het tomatsås med lime och korinder

Calypsoris med bönor, majs och paprika

Kryddiga köttpiroger med ananas

Salsa på avocado, chili och vitlök

Heta krabbfyllda tomater

Majsbröd med rört smör

GOTT!

Och vilket trevlig och mysigt gäng vi var - många av oss kände inte varandra men det gjorde vi sedan genom att bli indelade i par. Paren fick olika uppgifter att fylla i på ett papper om den man 'interjuvade' - dessa lästes sedan upp av den motsatte parten i det indelade paret - jag vill lova att det funkade. Efter det där kände vi alla varandra och pratade lätt och fritt kors och tvärs. Vi var ca ett 30-tal personer i brudparets hem.

Det här bröllopet går ut över alla andra bröllop - jag kommer aldrig att glömma det:-) Och jag känner mig som sagt privilegerad att jag fick delta i allt:-)

Allt för nu & kramar till er

Reseachresa - Hökis

Så blev det äntligen dags att göra min reseach som jag talade om redan i vintras. Då sa jag att när det blir barmark och bättre väder ska jag göra min reseachresa och idag blev det så.

Så omtumlande att komma tillbaka till min barndomsgata. Inte för att jag inte varit där sedan jag flyttade därifrån när jag var 18 år. Nejdå, jag har varit där många gånger - men ALDRIG som 'författare'. Vilken skillnad det blev - jag mindes saker/ställen/butiker/skogsdungen/vem jag pussades med på mellanstadiet/potatisbakelsen på kondiset i Gubbängen/biografen/min första EGNA tunnelbaneresa från Hökarängen till Gubbängen när jag var 5 ÅR!!!/butiken jag snattade i (en påse nötter - var påhejad av kompisar)/var jag gjorde min första gyn.undersökning etc.

Men nu var det inte allt det där som det var meningen att jag skulle minnas och reseacha!

Jag blev förvånad att det går att glömma vissa detaljer, som att ytterdörrarna hade en viss vinkel. Om någon hållt för mina ögon och fört mig in i 'min' port och släppt mig lös på mitt entréplan hade jag sagt att det här är fel port!

Vovven och jag tog en promenad i området för att titta om ÄGGET stod kvar. NÄE - det gjorde det inte. Jag blev ledsen över att det. Det har en viktig 'roll' i manuset. Vi stod kvar där en lång, lång stund för att det skulle sjunka in. Mindes kiosken oxå som stod bredvid ÄGGET tidigare, där köpte jag alltid PUCKSTÅNG med päronsmak - på den tiden var den inte rektangulär, utan glassen var rund då.

Vi vände sedan och gick tillbaka mot Cigarrvägen och skulle gena över Sjöskumsvägen - DÅ sitter en JÄTTERÅTTA på en parkering!!! Stor som min hand, utan svans - om man räknar min hand från handleden till fingertopparna, så stor var kroppen. En bil höll på att köra på den, så jag hejdade bilen. Tokigt va? - jag som avskyr råttor!
Iallafall efter råttlivräddningen så fortsatte voffsingen och jag upp mot lekparken - OCH där stod ÄGGET - det var flyttat ungefär 250 meter - så glaaaad jag blev:-)

Om Ibben läser det här nu - så fanns er originaldörr med dito elfenbensfärgade knapp till ringklockan - kvar i dörrposten. Och det bodde en "Genovese" där. På vår dörr var ringklockan borttagen och där satt det en säkerhetsdörr nu med ringklockan i själva dörren.
Det är 8 trappsteg upp från 'gatan' till 19:ons port, i den trappan går THE WHO - du vet!
Jag kom inte ihåg att det låg cementplattor längs husväggen mellan våra portar. Mellan/bakom Berberisbuskarna och huset, ja där Millands bodde i er port och Rut i vår. Kommer du ihåg det - eller har de gjort om?
Skridskobanan är flyttad upp till vänster mot Parkskolan - där vi åkte skridskor (jämt) där har Fagerlids lekpark byggt ut med en massa små faluröda hus.
Jag kikade in i 15 på Sjösk.v och där bor det en Gulliksson kvar! Kan det vara ngn förälder tro? Eller syskon?

Det var väldigt mycket intryck och jag kände att hjärnan inte orkade ta in mycket mer eftersom minnena bara flödade på - så jag får lov att återvända vid ett senare tillfälle.

Men det var en häftig upplevelse - som 'författare' ser man ju varenda detalj:-)

Allt för nu & Kramar till er

Inget skrivet - handlat ...

... nej idag har jag inte haft datorn igång på hela långa dagen och kvällen. Alltså blev det inget nytt skrivet i manusdokumentet eller i kursbrevsuppgiften heller.

Nej jag har haft annat för mig idag. Började dagen med läsning och frukost i sängen - nåja, frukosten stoppade jag i munnen:-) Så god: Mild lättyoghurt, lättkesella, blått plommon, jordgubbar, äpple, nötter och min vanliga balja med Yellow Labelte, i det citronskivor.

Efter hundpromenaden kom min svärdotter och hämtade mig med en fullpackad bil och två av barnbarnen. Vi åkte till min sons arbete där jag skulle hämta upp deras andra bil för att köra den hem så att den inte skulle stå på företagets parkering hela helgen. Nu var sonen en aning sen så barnbarnen fick sträcka på benen en stund. Vi stod utanför bilen och väntade. Strax efter och alldeles tyst började det yngsta barnbarnet spy på marken. Stackars liten! "Skönt att slippa ha kräket i bilen!" sa vi i korus.

Sonen kom och fick sig en kram. Jag tog den andra bilen och körde iväg, eftersom jag var i närheten av IKEA styrde jag ditåt. Men innan jag kom dit stannade jag till vid Plantagen, handlade jag tre balkongblommor. Och på IKEA blev jag hungrig igen. Åt en rätt med kummel, matvete och ärtpuré. Inget vidare gott, fisken hade en seg hinna som var som ett extra skinn, matvetet var överkokt o smakade ingenting.

Men så handlade jag sedan: BOLMEN Toaborste á 4:-, IRMA Kudde á 7:-), STEKA Stekpanna á 19:-, så nu är jag utfattig!

Men trots att det skrek tomt i plånkan så åkte jag vidare till WILLYS och köpte två stora kassar med mat - oj, vad jag fick mycket för pengarna - ja dom jag inte hade längre alltså.

Sedan var det dags för vovvepromis igen när jag kom hem. Vad hände sedan då? Jo, då blev jag hungrig igen förstås, vad annars? Då blev det rostbiff i massor, rouccola, tomat, purjo, en kokt potatis, fransk senap, vinäger och olivolja = MUMS!

Efter det blev jag tvungen att vila ryggen och låg utslagen i soffan.

Strax ska jag bänka mig i densamma för att kolla på ett favvoprogram.

Sedan blir det en hundpromendad igen. Därefter hoppas jag på att min son med familj slipper barnbarnets magsjuka och jag oxå ...

Allt för nu & Kramar till er