Att duga ...

... eller inte duga - det är frågan? Jag vill säga till alla att de duger precis som de är - men det gör jag inte till mig själv. Inte längre.

Varför? Jo, sedan jag fick tinnitus och fick veta att jag har en hörselnedsättning känns det som om jag spelar en roll.

• Jag spelar att jag är den jag var - innan. Men den rollen är falsk måste jag erkänna.

Inte visste jag att en sådan här "bagatell" kunde vara så oerhört känslig för mig och säkert för massor av människor. Men just nu bryr jag mig inte om dem. Nu bryr jag mig bara om mig själv och oljudet.

Nej - det stämmer inte riktigt. Det är inte oljudet i sig som stör utan det är "bilden av mig" som stör mest. Den bilden som nu har suddats ut.

Det är inte så att jag blivit döv eller så (som många andra stackars människor) - nej, folk i min omgivning märker ingenting. Klart de inte gör för jag spelar ju den där rollen - den som var jag.

Men att försöka se mig själv i min nya roll - den som är jag NU - nej, det gör mig alldeles darrig.

I morgon ska jag till Hörsel- och Balansenheten - men hela mitt inre protesterar. Jag vill inte identifiera mig med tanterna och farbröderna med "tratt" som säger: "Vasa???"

Varför kommer det sådana här reaktioner? Varför krackelerar bilden? Är jag så fångad i fördomar? Är det därför?

Allt för nu