torsdag 12 april 2012

Man lär sig alltid något nytt ...


... men inte alltid när man tror det är dags.
Som igår (onsdag) när jag och min son kom till Återvinningscentralen med "allt-tänkbart-och-otänkbart-från-min-döda-mammas-lägenhet" och inte kom förbi den nedfällda bommen.
Vadå?
Jo ... man måste ha "passerkort".
"Förlåt - vad för något?"
Bilen var fullproppad med svarta sopsäckar med mycket, mycket bråte.
En man försökte förklara det min hjärna inte ville förstå. Mannen tryckte till sist på en knapp. Bilen fick passera.
Jag sökte upp en annan man som sorterade sopor på elektroniksidan ... förklarade att det den förste mannen sagt om att 'få ett papper att fylla i ... sedan att skriva på ... och efter det någongång få påskrivet att det går bra att söka passerkort ... för att komma innanför bommen för att kasta sopor från min döda mammas ..."
Han hette "Bullen" - en förståndig/are person än den förste vid bommen ... Bullen sa: "Jaså bor ni inte på orten ... det går INTE att få ett passerkort som bara gäller några dagar ... jaha du bor inte på orten ... nåja ... ställ bilen på den ena sidan därborta och kom gående in hit så ska jag personligen se till att du kommer förbi bommen och kan kasta dina sopor ..."
Heja Bullen!
Lärdom: Sopsortera räcker inte om man inte får kasta de sorterade soporna innanför Återvinningscentralens bommar.
Allt för nu

4 kommentarer:

  1. Herregud... Det är just såna där stelbenta regler man inte orkar med när man har sorg. Tack och lov att det finns Bullar lite här och var!
    Puss!

    SvaraRadera
  2. Jag hoppas att allt är bra med dig. Jag saknar dig verkligen här i cyberspace.
    Kramar!

    SvaraRadera
  3. Maria: Ja heja alla Bullar:)) Han var helt urgullig de andra (måånga) gångerna när vi kom med säckar och annat.

    TACK FÖR ATT DU VÄCKTE MIG MED TELEFONSAMTALET HÄROM MORGONEN - DET VÄRMDE SOM BARA DEN<3<3<3
    Puss, puss

    SvaraRadera
  4. Anneli: Jag saknar dig och alla andra oxå - jättemycket!

    Jag har väl förlorat lite av tidsbegreppet under den här tiden, precis som det ska vara. Inte ofta i livet som man lever så intensivt som när någon dött - det är en tidspress att få allt att gå ihop och få det gjort och snabbt dessutom.
    Men jag har en fallenhet, en slags gåva att satsa järnet och fokusera när det verkligen gäller - jag avskyr att ringa alla dessa samtal, göra alla dessa avtalade möten, vara före i tanken - men jag är bra på det.
    Falla ihop - ja, det får jag göra sedan ...
    Jag skriver ett inlägg här på bloggen om en stund så får du veta lite mera:)

    KRAMAR I MASSOR

    SvaraRadera

Kommentera gärna - det gläder mig!