Vänner bär varandras hus ...

... det har jag verkligen fått känna av dessa tuffa och sorgsna dagar.

Vill säga TACK till er alla<3<3<3

Igår lyckades jag /Hurra!/ att gå till frissan som var beställt redan för en månad sedan - inte visste jag då??

I hela 19 veckor (läs inte sedan i maj) har jag färgat mitt hår, tja - det är ju liiite grått om man så säger, helst tyst. Men över sommaren brukar håret bli så blont - ja, ja - bara på översidan om man så säger ... den senaste månaden har varit förskräcklig.

Klart jag trodde att friseringstiden skulle frysa inne eftersom det blev ett hunddödsfall dagen innan. Men jag tänkte att jag behöver bli lite ompysslad och det blev jag - kände mig som en vipkund av högsta klass.

Efter färgningen och klippningen gick jag och kikade i affärer (har ju ALL tid i världen nu ...) -sedan träffade jag min "bästis" M och vi tog några ytterligare varv och hon gjorde ett superduperfynd - ja, och jag med. Men M's fynd smällde högst.

Så gick vi till ett ställe för att äta pasta - vilket vi inte gör i vanliga fall och inte under de två veckor vi hade semester tillsammans heller. Vi gick till ett ställe i Sumpan där det visade sig att de hade "Happyourpris" på alla pastarätter inkl. ett glas vin. Taget! sa vi förstås. Vi njöt av maten och jag passade på att droppa salta tårar i tallriken då och då. Så snart jag satte ord på mina känslor från de senaste dygnen var fördämningen nedlagd och det rann konstant.

Efter den goda middagen gick vi hem till M och det kändes skönt att prata om allvar och ditt o datt, lyssna på musik och bara njuta av livet eftersom vi båda uppenbarligen har det kvar till skillnad från vissa andra.

Idag tog jag en minnespromenad och skvalade salta tårar vid varje speciellt ställe där minnena var fast förankrade. Men jag ser det som att det är gynnsamt att gråta när så behövs (det går vekligen upp och ner, det växlar snabbt)

Många ringer, kommer med deltagade ord i denna svåra tid ock jag är så oerhört glad över att ni alla finns därute ... TACK av hela <3<3<3

Allt för nu och kramar till er

7 år, 3 månader och 17 dagar ...

... blev min älskvärde, ståtlige, goaste, raraste KORAD SE UCH ONE WAY'S HERR NILSSON, "Razz" - min innerligaste vän, tränings- och lekkamrat. Min lojale hund, min korthårige Collie.

Klockan var 10.30 idag när han tog sitt första simtag över till den andra sidan.

Han behöver inte vara ensam - SJÖKULLENS BLUE MODAY - "Kompis" väntade där borta. "Ser du att han väntar?" sa jag och släppte taget.

Med värdighet tog min son och jag ett stillsamt farväl av denne kämpe som gjort allt för mig trots sjukdom i kroppen.

Hans immunförsvar blev galet och började anfalla de egna röda blodkropparna - de försvann en efter en utan att jag visste det. Med så få rödisar kvar fick han inte det syre som behövdes. Det tog några månader innan jag förstod att han inte mådde bra - men han dolde det så väl för mig.

För mindre än en vecka sedan ringde jag till veterinären - nu är han död! Jag kunde inte i min vildaste fantasi se ett sådant scenario ... hoppades på en antibiotikakur eller nåt - så skulle han bli sig själv igen ... men ...

Jag har varit lycklig dessa 7 år, 3 månader och 17 dagar och kommer fortsätta att vara lycklig eftersom allt som haft med Razz att göra har varit positivt och otroligt berikande. Beslutet att låta honom simma iväg ... var inte svårt ... det svåra kommer nu efteråt ... men jag kommer ändå vara lycklig i grunden.

Jag vet att "halva Sverige" gråter och sörjer precis som jag ... det är en tröst<3

Allt för nu & Kramar till er

Inte så långt till den andra sidan ...

... oavsett vad provsvaret visar imorgon så förstår jag att det bara är en fråga om en extremt kort tid innan det är dags för "Razz" att ta resan över vattnet.

Han är så fruktansvärt sjuk och det känns som om det bara är en formsak med provtagningen imorgon ... jag är beredd att låta min Älskade vän somna in så snart det bara är möjligt ...

För min inre syn vill jag se honom simma över och springa så att öronen fladdrar. Att han ska få träffa allas vår Älskade "Kompis" som redan i 10 år hållit en plats ledig vid sin sida. Åhh - vad de kommer att ha roligt. De kommer voffa till varandra och berätta vilka fina hem de haft hos "sina människor".

"Razz" darrar på sina ben, står stilla och vet inte vart han ska ta vägen, tycks inte förstå, känner liksom inte igen sig. Kan inte tolka varför det går folk på gångvägarna här runt omkring när vi är ute på kisstur. Kortisonet gör att han måste pinka mer än tre gånger så mycket och ofta än han brukar. Och det är precis det han inte orkar med ...

Jag pratar med honom om att han inte längre behöver ta sina korta och täta andetag - för min skull. Han behöver inte rätta sig efter sin matte längre. Jag säger" Sluta när du vill, du är fri att göra det - nu eller nu eller ..."

Att jag skriver ett sådant här inlägg är en slags förberedelse för det oundvikliga - som kommer ... snart ...

"... snart får du träffa "Kompis" på den andra stranden och sedan kan ni springa allt vad ni orkar så att tungorna era hänger som slipsar ..."

Allt för nu & Kramar till er

Som små droppar är orden ...

... i mitt romanmanus, bredvid varandra blir det många. Jag hade en väldig fart på strömmen av ord tills för ett par dagar sedan. (Bilden är tagen av mig i Ockelbo)

I söndags pressade jag fram några få, jag försökte och försökte. Koncentrationen var någon helt annanstans - oron över min hunds sjukdom gjorde att havet av ord som varit så stort och djupt vände. Det blev ebb efter 228 stycken.

Istället stängde jag ner dokumentet och läste på lite på bloggar här och var. En del handlade om marginaler = breda. Andra om det (förhatliga) följebrevet. Jag har skrivit några sådana så jag vet hur det är.

Tidigare har jag försökt lista ut hur jag ska kunna få så där b r e d a marginaler - utan att lyckas. Jag öppnade ett nytt dokument och jag kunde inte nu heller - förstås, suck. Men Dotra Mi visade mig som hastigast, för ett tag sedan, att man kunde liksom göra dem "för hand" med hjälp av linjalen. Jag provskrev för att testa.

Ghaa - det gick bra ända tills jag skulle flytta (backa) texten så att den kom högre upp i dokumentet. Pjong, sa´re så blev en del av texten bred som tusan och resten var smal så som jag ställt plupparna på linjalen. Hum, hum - så där går det ju inte att hålla på med ett helt ordproppat dokument - min roman exempelvis ...

Någon som vet hur man gör?

Någon som kan beskriva det så att till med en trögskalle (jag) kan fatta?

Nåväl - jag tänkte att jag iallafall ska prova att skriva en "riktig" text i ännu ett dokument med plupparna på linjalerna så att marginalerna blev breda.

Ooopsansa - det blev en alldeles ny sorts följebrev där - smal och fin text (men det gick inte att flytta texten nu heller utan att det blev knasigt/som ovan.)

Så nöjd jag blev med innehållet i följebrevet!!! Tänk att det kanske berodde på att jag inte ställde några krav på mig själv - typ: "Nu måste jag skriva det där förbenade följebrevet." Det där tänker jag i vilket fall som helst använda och ha som mall. Kul:-)

Men jag är fortfarande en trögskalle (jag fattar inte 'datorengelska' heller) som inte förstår hur man gör de där inställningarna på rätt sätt - hjälp mig snälla "någon". Please - se där - det ordet klarar jag!

Allt för nu & Kramar till er

2.660 dagar av lycka ...

... har jag hittills upplevt varenda morgon när jag vaknat - ända sedan den dagen "Razz" föddes. Vilken otrolig hund det föddes den där dagen i juni för 7 år sedan när jag och hans uppfödare (Jeanette, One Way´s Kennel) var på utställning i Avesta. Han passade på att födas när det gick så bra för hans morfar Erroll och han skrek redan innan han riktigt hade kommit ut:-)

Jag kommer vara lycklig den 2.661:a dagen oxå och resten av mitt liv - för att jag hade en sådan extrem tur att få köpa just honom:-)

Men idag har jag gråtit mycket trots den där grundlyckan. Som en del av er vet, så är Razz sjuk och det var meningen att jag skulle till veterinären imorgon som först.

Då skulle jag ha med mig ett morgonurinprov och jag tänkte att jag måste nog öva på det där så att jag kan det när det gäller. Så jag tog med mig en väl rengjord glasburk ut vid första promenaden. Fyyyyyyyy - säger jag bara, inte för att det inte gick bra att samla upp urinen utan för hur den såg ut. Som mörkgul sorbet - inte ett dugg genomskinlig!

Då ringde jag veterinären på en gång när jag kom hem och fick tid idag på em.

En gigantisk undersökning + provtagning + röntgen av hela hunden - noggrannt till tusen genomfördes.

Vart efter tiden gick plussades provsvaren ihop och blev till en diagnos.

Svår blodbrist och vissa elakartade kristaller i urinen som till sist pekade på något som kallas: AIHA, det ena provet efter det andra blev klart och först trodde veterinären att jag skulle behöva vänta tills imorgon för att få hela bilden (alla provsvar) klar för mig.

Men sedan sa hon att det spelar ingen roll - det är redan så illa som det är med de provsvar som är klara.

Här berättar jag om AIHA, som betyder autoimmun hemolytisk anemi och autoimmuna sjukdomar i allmänhet:

Vissa autoimmuna sjukdomar har ett dramatiskt förlopp med akut insjuknande och hög feber. Till dessa hör AIHA. Djur som drabbas av sådan sjukdom kan behöva intensivvård och höga doser av kortison. Kortison har en dämpande effekt på immunförsvaret.

AIHA, autoimmun hemolytisk anemi är en abrupt påkommen blodbrist orsakad av att en mycket stor del av de syrebärande röda blodkropparna plötsligt angrips och förstörs av "felprogrammerade" antikroppar. De röda blodkropparna blir alltså förstörda. Den akuta blodbristen gör att kroppens celler inte får det syre som är nödvändigt. Hunden blir därvid svag och apatisk och blodbristen leder till hjärtklappning och kort och snabb andning. Slemhinnorna blir bleka. Tillståndet är livshotande.

I Razz fall är levern involverad.

Jag ställdes inför flera val:

1. Direkt inläggning på Albano akutdjursjukhus.

2. Behandling med kortison, spruta direkt på plats och fortsatt medicinering hemma. Vilket skulle medföra KOPIÖST INTAG AV VATTEN och KOPIÖST MÅNGA PINKTURER utomhus eller inne + Återbesök på torsdag för att se om han har svarat på kortisonet.

Jag valde att ha honom hemma och avsäga mig från ett "eget" liv under dessa dagar - medicineringen skulle ju trots allt vara densamma som på djursjukhuset.

På torsdag skall alltså nya blodprover tas och då avgörs Razz och min framtid tillsammans.

Om han inte har svarat på kortisonet får han somna in (hemma eller på vet.kliniken).

Om han svarar på kortisonet blir det nedtrappning enligt ett schema - MEN ett fortsatt medicinerande - livet ut - hur kort eller långt det nu kan bli med tanke på grundsjukdomen.

Min filosofi är:

JAG HAR INTE HUND PÅ MINA EGNA VILLKOR, JAG HAR HUND PÅ HUNDEN VILLKOR.

ALDRIG ATT JAG UTSÄTTER MIN HUND FÖR LIDANDE BARA FÖR ATT JAG INTE KAN SLÄPPA TAGET - OM JAG MÅSTE SLÄPPA TAGET - SÅ GÖR JAG DET.

MIN HUNDS LIV M Å S T E ABSOLUT - DÅ MENAR JAG ABSOLUT VARA VÄRDIGT -FRÅN HUNDENS UTGÅNGSLÄGE - INTE PGA MITT.

Att jag säger så kan ju låta lätt - det är det inte! Tro mig jag vet vad det gäller att sörja en älskad hund - bland det värsta jag varit med om. Jag har gjort det förut. Men mitt sörjande och mitt liv är inte viktigare än min hunds. Hans liv i värdighet väger tyngre Jag kommer att sörja men jag kommer också att vara lycklig över alla de tusentals dagar jag vaknat bredvid denna underbara "Långnosprins". Varje morgon säger jag just de där orden "God morgon min älskade Långnosprins" - jag kan inte ens föreställa mig att behöva vakna utan att han är där. De som känner mig och Razz VET hur tajta vi är och hur våldsamt mycket vi älskar varandra - villkorslöst! OCH jag kommer ingalunda vara den enda sörjande - vet ingen som inte älskar honom lika mycket som jag:-)

Men oavsett om han är sjuk nu eller längre fram, eller om han av ålder blir så dålig att det inte är värdigt att hålla honom vid liv längre - så VET jag att den dagen ovillkorligen kommer. Ett hundliv är så kort jämfört med människors.

MEN vet ni vad - Razz har ätit en halv burk tonfisk för en tag sedan och alldeles nyss skramlade hans torrfoder runt i skålen. Jag kollade och nu är den TOM:-):-):-)

Tänk - om den där dundersprutan med kortison som han fick hos veterinären har hjälpt lite grann - hoppas, hoppas, hoppas, hoppas ... hoppas ... hoppas ...

Allt för nu & Kramar till er

t

Orolig så det gör ont ...

... för att min goaste vän, den som älskar mig villkorslöst och som jag älskar lika villkorslöst tillbaka - är allvarligt sjuk.

Symtom:

x Vill inte äta

x Sackar efter på promenaderna

x Spyr, om jag har lyckats att med lek få i honom lite mat

x Lös i magen, om - jag samma som ovan

x Dricker mycket vatten

x Pinkar mycket pga stort intag av vatten

x Pälsen är underlig

x Tar inga egna initiativ till att leka, kampa, busa, söka efter godis mm (nästan värst av allt!)

x Vill bara ligga

x Brummar på samma vis som en katt gör när den spinner, om och när jag stryker honom ömt på huvudet och runt öronen

x Snabb andning

De här symtomen har inte kommit sedan igår precis - utan det har pågått läääänge - men har eskalerat nu i förra veckan. När jag själv satte mig och listade allt kunde jag inte blunda längre.

För en månad sedan ungefär pratade jag med veterinären - vi bestämde oss för att avvakta om det kanske berodde på att så många tikar löpte i vårt område och att vi varit borta på semester under fyra veckor. Men nu kan jag inte skylla på något längre, inte ens på tikar, nu har det gått för långt.

På tisdag ska vi till veterinären om det inte skenar iväg och blir superakut tills dess. Jag kunde fått en tid imorgon - men då skulle jag själv till doktorn - den läkartiden har jag avbokat nu. Jag ska även till en annan läkare på onsdag, den tiden tänker jag avsbeställa i morgon.

Så konstig tillvaron har blivit - bara han rör sig i sängen blir jag glad ... han är bara 7 år ...

Allt för nu & Kramar till er

Köra ...

... bil ska jag göra mitt upp i allt ordvrängande. Både i eftermiddag och i morgon. Vad gör man inte när sonen och fästmön hans ska iväg och festa loss. För lösa lär de bli - lössläppta på fyrtioårskalas - tror jag det var.

De ska vara barnfria och inte ha några tider att passa. Klart att jag ställer upp som chaufför!

Ska kolla i garderoben om jag har någon lämplig stass för eftermiddagens uppdrag. Kan ju inte köra i mina säckiga träningsbyxor (tränar genom att trycka ner tangenterna), noppig polo och dito ylletröja (det blir svalt när jag tränar framför datorn). Mitt halvsmutsiga hår får bli slarvigt uppsatt i en klämma - det måste ju synas att jag är i farten ... swiiisch ...

Allt för nu & Kramar till er