I hans fotspår ...

... gick vi båda tillsammans idag. Du visste inte om det och du visste inte hur det kändes i mig. I vilket fall så sa jag inget, inte då på en gång.

Jag förstår att du inte la märke till lindarnas skira blomster - det gjorde aldrig han heller - bara jag. Han gjorde alltid precis som du, struntade i det som var ovanför huvudet och koncentrerade sig på det som var på marken. Vet du hur glad jag ändå var i mitt hjärta då när du följde i hans fotspår.

Jag vet med förnuftet att det bara var du och jag som gick där bland lindar och doften från jorden idag. Men i mitt sinne var vi tre. Det sägs att en tretvinnad tråd inte brister så lätt.

Du gick där ovetande, så försynt - inte framfusig utom när du försökte jaga kråkan. Så gjorde aldrig han. Jag sa enkelt: "Nej", med mörk röst och då lyssnade han. Han har lärt mig att jag ska säga så till dig med när du vill jaga fåglar och harar. Och jag vet att du kommer att lyssna, inte på en gång kanske, men sen ...

Vet du att idag är det hans födelsedag - ja hans, vars fotspår vi följde. Idag skulle han ha blivit åtta år om han inte dött i den där sjukdomen som verkade vara Leukomi. Det var tidigt i höstas som han dog, jag tror att jag fortfarande är chockad. Det gick så snabbt, så var han död bara.

 Du la märke till när vi kom till den platsen där han rastade av sig för sista gången i livet. Jag vet att du reagerade eftersom jag brast i gråt då.

Men du gjorde mig så lycklig när du tittade in i mina tårfyllda ögon.

Jag blev inte mindre lycklig när vi kom hem och du lekte glatt med hans leksak.

Han skulle ha tyckt så mycket om att dela den med dig och jag tror att han njuter av att vi är tillsammans nu - att vi går i hans fotspår ...

Allt för nu