Stolt!

Det kan jag väl få vara? Jag har ägt stavgångsstavar (vet inte ens vad de heter:-)) i 9 år och inte använt dem till det de är gjorda för. Jag har bara använt en av dem när jag vandrade i bergen på Mallorca. Inte för att ha den som något som gjorde att jag kunde ta mig uppåt, tvärtom var det för att hålla balansen när jag gick nerför. Nedförslut är mycket, mycket svårare än när man bergsvandrar uppåt. Jag önskade att det helst skulle gått uppåt hela tiden - men det säger sig självt att det inte går till så.

I vintras innan jag köpte nya broddar, använde jag oxå den ena för att hålla balansen ute på isgatorna.

Men igår! Igår använde jag gångstavarna för ALLRA FÖRSTA GÅNGEN till det de ska användas till.

Jag gick hemifrån och tog riktning ner mot Mälaren (det närmaste "havet" jag kan komma). Det tog en kvart/tjugo minuter innan jag kom ner. Jag kände kylan från vattnet, såg kanadagäss, fiskmås och tärnor som skriade. LYCKA! Stavade ner till strankanten, försökte ta en bild, men det var för molnmörkt. Fortsatte längs vattenlinjen och njöt av varje steg. Såg de efterlängtade korkusarna, snödropparna och scillan i planteringarna - vid husen där typ alla Hässelbybor vill bo. Tittade ut över fjärden och såg Ekerö på andra sidan.

Innan jag kom till värmeverket vände jag uppåt i backen, då blev jag riktigt varm.

Såg min sons bil stå på sin parkering - gick in i porten och ringde på. Ingen hemma. Fortsatte runt knuten och genade över skogspartiet. Kom ner på plan mark vid fotbollsplanen.

DÅ - ser jag en rosa jacka studsa ner från skolans slänt och en annan smal lintott skutta framåt på andra sidan planen. Med blicken svepande över deras huvuden såg jag en bekant gestalt: Min Son! Jag ropade på honom och vinkade. Tog ett ögonblick innan han såg att det var jag. Inte van att se morsan i träningskläder med stavar i händerna.

Sonen sa till sina barn: "Titta där är farmor!" Den lilla rosa jackan tvärstannade och vände sig om och kom springande på sina små ben. Hon kastade sig i min famn och sa: "Fou!" (översatt farmor) och log som solen i Karlstá.

Den smala lintotten uppmärksammade vad som skedde och kom rusande och kramade om mig: "Hej farmor, vad gör du här?"

Sedan fick jag en bamsekram av den 1.90 långe sonen.

Efter en liten, liten stund var det dags för mig att röra mig hemåt innan jag blev för kall. Vi sa mors och hejdå. Men när den lilla flickan i rosa jacka upptäckte att jag inte gick med dem - vände hon och sprang tvärs över planen med öppna armar. En till kram och en till ...

En dryg timme stavade jag runt innan jag kom hem! Kände mig uppåt värre (med tanke på hur dåligt jag har mått i så många månader) över att ha klarat av mitt eget gångprov.

Idag har jag ganska ont i ryggen - kanske är mest träningsvärk, hoppas på det.

Nu är jag väldigt STOLT över min bedrift. STOLT! STOLT! ...

Allt för nu & Kram till er