Sånt man bara ser om man tittar noga ...

(Bilden lånad från nätet men med ändrad färg av mig)

... efter. Jag menar det är mycket som kan passera utan att man noterar det - iallafall vid första anblicken.

Så har det varit för mig - med det lektörsutlåtande jag fick för ett bra tag sedan. Jag såg bara de vackra positiva orden, plaskade runt på ytan och bara njöt - sedan drunknade jag.

Drunknade är väl att ta i kanske, men jag fick en rejäl kallsup efter att jag gjort ändringarna efter första utlåtandet och sedan fick tillbaka ytterligare ett utlåtande. Och DÅ såg jag i all min förträfflighet att en viss del - ja rent ut sagt hela de första kapitlen - de dög liksom inte.

När jag skrev de kapitlen från allra första början så tyckte jag att jag hittat på ett (nytt) sätt som inte skulle uppfattas som en dramaturgisk konstruktion. Flopp! Flopp ... Plopp under vattenytan!

Hela helgen har jag suttit 10 timmar/dag (natt) och redigerat. Sedan har jag redigerat igen. Nu har jag totalt tappat perspektivet.

Jag som hade sådan tro på mitt sätt att skriva.

Jag som liksom fått ett delkvitto på det.

Jag som plaskade runt så glatt på ytan simmar nu omkring bland sjögräset på botten. Vet inte sjutton hur jag ska komma upp härifrån. Jag får väl simma in i någon grotta här nere, kanske finns någon luftbubbla med lite syre i ...

Jo - jag har nu tittat noga efter - igen - och de där orden jag borde sett i det första utlåtandet de har stått där hela tiden.

Drar till med en bra klyscha här, men bara halva: "Upp som en sol ...

Allt för nu