måndag 7 mars 2011

Ett herrans liv därinne




Om det var något som jag inte tänkt mig att jag skulle få så var det tinnitus. Jag kunde inte ens föreställa mig hur det kunde vara. Nu vet jag!
Det finns inget som heter tystnad längre. Tänk jag som varit så känslig för sådana ljud som spisflätar, varmluftsugnar och rinnande kranar. I dagens läge går det hur bra som helst för då möts ljudet som jag har inne i huvudet med det yttre ljudet. För att få det "tyst" eller snarare att överrösta orkestern som piper o tjuter inne i mig - är det bästa att sätta på badkarskranen för fullt och samtidigt spola i toaletten. Men så kan man ju förstås inte hålla på det låter ju även när jag ska sova.
I bästa fall beror min tinnitus på abstinenskomplikationer - då kan den upphöra om några år. Annars är det kanske kört att bli av med den.
Idag var jag hos en specialist och om två veckor ska jag på hörseltest. Sedan får jag se hur det blir. Jag fick en lapp av läkaren, på den stod det så här:
"Tinnitus är ljud som hörs i öronen o som andra inte kan höra. Kan låta som sus, pip, toner, brummande, brusande mm. Beror vanligen på bullerskada el åldershörselnedsättn. T kan även orsakas av nackbesvär, käkspänningar, taandgnissling, stress, sömnbesvär, depression samt av smärta. T går inte att medicinera el operera bort. Man kan försöka störa bort T med svag musik, klockradio vid insomnandet etc."
Jag har ett ganska högt pipljud och det gör att jag får svårt att koncentrera mig någon längre stund. Men jag har 'bara' haft det sedan veckan före jul ...
Det är ju inget FARLIGT att ha tinnitus och det är ju toppenbra:-)
//Kramar om

söndag 6 mars 2011

Jag gjorde ett yrkesval ...
















... en gång i tiden gick jag på Generalstabens Littografiska Anstalts Kartritningskurs och blev genom kursen erbjuden anställning på Stockholmsstads Stadsbyggnadskontor innan jag ens hade slutbetyget i min hand. För att kunna gå på kursen arbetade jag innan den på försäkringsbolaget Trafik-Bore (numera Trygg Hansa) och sparade pengar så jag kunde klara mig ekonomiskt under tiden. Jag ställdes inför ett val som kunde ha fört mitt liv i en helt annan riktning när jag arbetade på försäkringsbolaget. De ville inte släppa mig, de erbjöd mig anställning på Utvecklingsavdelningen eftersom de lagt märke till att jag iakttog alla rutiner både på den avdelning jag var och skadehandläggarnas ålderdomliga rutiner. Jag förnyade, förenklade och införskaffade olika redskap med små ekonomiska medel som i slutändan blev lönsamt för bolaget. Men jag hade redan betalat för Kartritningskursen och var menalt inställd på att nå det målet.
Om jag blivit kvar på försäkringsbolaget hade just de barnen jag sedan fick inte ha funnits. Andra kanske men inte just de. Jag har aldrig någonsin ångrat mitt yrkesval.
Efter en massa år som Kartritare ville jag utvecklas och gå vidare i ritbranschen eftersom jag hade ett uträknat mål med det. Jag blev VVS-Ritare och det innebar då att för hand rita efter ingenjörernas anvisningar och skisser som oftas fanns på typ smörgåspapper som inte såg mycket ut för världen. VVS-ritningarna användes sedan till att för rör, ventilations o sanitetsmontörer bygga enligt dem. Som Ritare behövde man ta hänsyn till annat som oxå skulle ligga i väggarna, som elledningar odyl. Efter en hel del år bytte jag ritinriktning igen och började som El, Tele och Larmritare, planen var att arbeta med det i ca 5 år och sedan bli Byggnadsritare under lika lång tid. Sedan skulle mitt slutdelmål vara nått - då skulle jag öppna egen Ritbyrå och kunna ta in precis vilket jobb som helst eftersom jag då skulle behärska de viktigaste grenarna i hela ritbranschen. Så blev det inte! VÄRKMÄSTAREN i ryggen sa totalstopp. Jag fick ge mig. Jag blev så sjuk att jag knappt kunde gå på benen och än mindre öppna porten. Min arbetsgivare kunde jag inte ens besöka när det var dags för firman att flytta till en annan adress. Mina tillhörigheter och arbetsmaterial packades ner av mina kollegor. Jag fick se en ritning på vilket rum som blev mitt på den nya adressen. Om mina grejor står kvar där än i dag vet jag inte? Min radio, mugg, blommor ... allt blev kvar. Ska sanningen fram så var sorgen så stor att när jag väl hade lärt mig gå hyfsat igen orkade jag inte gå dit. Jag ville bara glömma och gömma undan. Många år senare upplöstes den avdelning jag arbetat på eftersom den digitala rittekniken tog över helt. Under mitt yrkesverksamma liv som Ritare använde jag till att börja med sådana ritstift som finns på bilden här ovan, senare typ Rotrings tuschpennor som fanns i givna bredder och blyertpenna oxå förstås. Som Kartritare ritade jag i många år med sk gravyrvagn. En diamantspets rispade bort plast från stora orangeröda plastark och då satt jag ständigt över ett ljusbord i en helt vansinning arbetsställning.
Det kostade många liter tårar att inse att jag inte skulle kunna ta upp ritkarriären igen. Men nu har gråten sinat och jag har fått andra värden i livet. Men jag är glad över de där åren, jag älskade mitt jobb.
Värdera det du har och lev i nuet så mycket du bara kan - imorgon vet du inte hur livet ter sig.
//Kramar om

lördag 5 mars 2011

Från sämre till bättre - mitt manus alltså


















Idag är det en glädjens dag:-) Hur kan det komma sig när det var en sådan platt dag igår när jag tvivlade på min förmåga att skapa en bra inledning till mitt manus? Jo, jag satte mig ner och skrev en helt ny inledning för att på det viset få en distans till det som texten avhandlar om och få in en helt annorlunda ton. Det som varit till hjälp att komma dit är en bloggväns konstruktiva kritik av mitt första utkast. Innan jag går vidare vill jag ge hjärtat här ovan till MARIA ENGELWINGE för att visa min uppskattning av hennes goda vilja att ta sig an min förfrågan om hjälp.

Det var med spänd förväntan som jag öppnade mailboxen idag för att se om Maria svarat på mitt mail där jag bifogat den nya inledningen av mitt manus 'Linden'. Det hade hon, så här skrev hon: "Nu ska du få min spontana reaktion på de två inledningar du skickat:-) Är det verkligen samma människa som skrivit det här och det jag läste tidigare? Så tänkte jag. Det här är kanon! Och nu är jag ännu mer övertygad om att du hade gått in i något slags 14-årstänk i den första texten. Så här ska det se ut. Det här vill jag läsa mer av, det här är inbjudande, eget och medvetet skrivet. Skitbra! Skriv på nu när det flyter så fint ..."


Kan man vara annat än glad efter ett sådant gensvar? Knappast!


Om du kör fast i ditt skrivande: var ALDRIG rädd för eller tveka inte att låta någon annan titta på det. Ny friska ögon kan se det du inte själv ser.


Det som kändes fel med den första varianten var att det inte kändes roligt att skriva den. Någon kanske invänder då och säger att jag skriver ju om tunga och känsliga saker, klart att det inte kan vara kul. Men det där resonemanget stämmer inte, jag skrev om minst lika tunga saker i mitt första manus (sk EJ VEK), men det var roligt att skriva ändå. Därför visste jag att något var fel med 'Linden' - men jag kunde inte själv se vad det var. Nu vet jag tack vare Maria Engelwinge.


//Kramar om







torsdag 3 mars 2011

Inte ett dugg bra - nya manuset

Borde använda tandtråd istället för att skriva manus. Tänk så fint tandköttet skulle bli då och pappret slapp bli smutsigt av mina opassande ord. Är jag hård mot mig själv nu?


Näe, det tror jag inte. Jag hade på känn att jag var ute och cyklade och det tog emot


så väldigt. Jag satt helt enkelt fast i mina egna ord och min egen story.


Sådant måste åtgärdas tänkte jag och bad en annan fantstisk bloggare att


titta/läsa manuset jag skrivit. Resultatet blev förödande. Jag kunde helt


enkelt inte skriva, iallafall inte som man kan tänka sig på den nivå som jag


borde vara på. Shit!


Hur hamnade jag där kan man fråga sig? Den enda förklaring jag har själv är att jag i storyn berättar om det som hände mig som ung tonåring. Jag fick därmed ett språk som överenstämmer med den åldern. Skriver du en ungdomsbok frågade hon? Nej, det gör jag inte.


Det här fick mig att titta på mitt första manus, det jag skickat in till förlag. Undrade så om jag skrev med likadant språk där. Nej det gjorde jag inte alls. Det var en stor skillnad. Mycket intressant fenomen tycker jag. Frågan är om jag ska skippa att skriva den här storyn jag håller på med? Men det tror jag inte, jag brukar inte vara en sådan som ger upp. Jag måste nu bara fundera ett tag på en lösning. Sedan får jag se hur det blir.





Jag är så oerhört tacksam över att det finns bloggvänner som bryr sig och som ställer upp i en sådan här situation. TACK UR DJUPET FRÅN MITT HJÄRTA<3>


//Kramar om




Dags att gå till frissan




Så här såg jag ut förra gången jag var hos frissan, men han var en frisör. Jag fuskade och gick till en annan pga att plånboken var för tunn. Jag färgade håret själv innan jag gick och klippte mig för en billig penning. Men bra blev det, tro inte annat. Men idag ska det bli min riktiga frissa. Plånboken är tjockare just nu - men inte när jag varit där. Ohh - min frissa är så underbar på alla sätt. Kanske blir en ensidig bedömning bara för vi kände varandra lite grann innan jag var hos henne första gången. Det är många år sedan nu, typ 15 iallafall. Vi träffades genom våra respektive män. De är båda våra x-män nu. Hur kan det komma sig? Vi vet - men inte du! Jo en del som läser det här kanske vet, men de säger inget till andra.


Det ska bli spännande att se vad hon hittar på med mitt hår den här gången. Nu har jag tunna, tunna hårstån, många men tunna. Och de är grå oxå. Hur mycket vet jag faktiskt inte eftersom jag färgar det allt eftersom det växer ut. Om jag lät bli att färga det kanske jag skulle se ut som en liten dam? Who cares? Ännu på länge är jag inte redo att ta reda på hur verkligheten ser ut. Förövrigt är håret det enda jag har 'låtit åtgärda' vad gäller min faktiska ålder. Jag brukar nämna att jag har bra gener vad beträffar åldrande och fetma. Något som jag är mycket tacksam för - jag gör inget särskilt för att bibehålla det. Nu finns det annat som inte är så där toppen bra förstås - som mina tunna nordiska hårstrån och för många kotor i ländryggen, men nu pratar vi inte om det.


Nej, idag ska det njutas hos frissan - det ska bli så kul att träffa henne igen. Det var inte så länge sedan sen sist, jag var hemma hos henne på en underbar middag i slutet på januari. Det var så mysigt. Och vi pratades vid i telefonen förra veckan och då berättade hon en hemlis. Oj, oj - så spännande:-)




Tjolahopp - nu drar jag till stan:-)




//Kramar om




onsdag 2 mars 2011

Vad gör man inte ...

...för att känna sig lite bättre i hals och bihålor?
Allt man kan såklart!



Inte så kul förstås att stå över tvättstället och hälla i sig saltvatten genom näsan. Dra ner vattnet bakåt och nedåt, låta det forsa ut genom både mun och näsa. Frusta, gråta, fräsa och tänka att det här händer inte mig. Inte just nu - nej tänker jag, nu befinner jag mig i en vacker slottspark. Tittar på fåglarna som flyger kors och tvärs. Blommor får besök av humlor, nyckelpigor klättrar upp på blommans stjälk och balanserar ut på ett blad. Solen skiner och det susar så där lagom i trädkronornas löv. Tänk vilken njutning det blev under tiden näsan blev sköljd.

Nästan så att jag ser fram emot nästa nässköljning - undrar så vart jag kommer att befinna mig då? På en strand? I en skog full med kantareller? I kanten av ett kalhygge där en ståtlig älg står och tuggar på något gott?



Vem vet - det återstår att se ...



//Kramar om

tisdag 1 mars 2011

En kvinna som Sukie - tilltalande

Den boken fick jag av min mamma på våren 1991. Titeln och omslaget
föll jag för direkt. Namnet Sukie gick rätt in.
Den handlar om nämnda Sukie, Elaine, Joanne och Diana . De föddes alla under 1940-talet och har med sina drömmar om livet speglat ett Amerika i förändring. De var tonåringar under 50-talet när sex fortfarande var lika med synd, och blev unga kvinnor o mödrar under det dynamiska 60-talet. Deras barn är nu lika gamla som de själva var när John F Kennedy blev skjuten, Vietnamkriget började och Rörelser o Frigörelser drog dem med sig i en ny tid.
Så förändras deras liv på nytt. Sukie, deras älskade och begåvade Sukie, dör mitt i livet. Inför begravningen minns de tillsammans de liv de levt med förhoppningar de en gång hade. Det blir ett veckoslut av konfrontationer och avslöjanden, då helt nya sidor om Sukie kommer i dagen.

På försättsbladet skrev jag i den här inbundna och tunga boken:
Sparade den här boken till att ha som semesterbok. Trots att jag riskerade övervikt på planet till Mallorca den 10 juni. Den var så tung att jag knappt orkade hålla i den när jag låg på stranden. Läste den mest när jag solade ryggen o kunde ha den framför mig. Det blev bara korta stunder och efter tre veckor var den fortfarande inte utläst. Vi flög hem igen - boken och jag. Läste i den då och då hemma - men läste inte ut den - den fick bli semesterbok en gång till. Boken, jag och M flög till portugal i slutet på augusti - trots att jag ännu en gång riskerade övervikt. Men den blev inte utläst i det landet heller. Kånkade hem den igen och en månad senare var den äntligen utläst.
Ändå var den bra - men tung när man bara ligger ner och läser. Det här är den mest beresta bok jag någonsin haft - förutom en annan som alltid följer med, men den är inte så tung som den här.

Som fotnot skrev jag: Jag tänker ofta på L - om några veckor är det ett år sedan hon dog - jag saknar henne så mycket ...

Det här är således en bok jag aldrig glömmer - så härligt det är med sådana. De blir som en del av ens eget liv. Står där i bokhyllan och påminner om flydda tider ...

//Kramar om