Aj fan - högerhänt ...

... jo men visst, det är jag.

Men under två års tid försökte jag desperat att glömma det. Det gick inte alls kan jag tala om. Snacka om att visualisera typ 24 timmar om dygnet i över 700 dagar utan att lyckas en enda minut av de där timmarna.

Av att misslyckas blev jag personlighetsförändrad och knäpp när jag inte ens kunde stänga ett fönster, skära kycklingfilé i småbitar, borsta tänderna, dra upp dragkedjan, kamma mig, inte sova och framförallt inte i min vanliga och älskade sovställning, växla när jag skulle köra bil, vinka - what ever ...

Jag fick en remiss till en av den tidens bästa axelkirurger. "Hmm ..." sa han. "Hmm ..." sa han en gång till. Sedan fick jag vänta i 6 månader för att få komma på ett andra besök. 6 MÅNADER i smärthelvetet!!!

När den tiden passerat sa han: "Hmm ..." igen och bestämde sig för att jag "nog" hade en inflammation som inte gav med sig av sig själv. Ny tid bokades, väntetid en månad.

"Hmm ..." sa bäste doktorn och laddade en gigantisk spruta och tryckte in den i det onda i högra axeln.

"Aaaajjjjjjjjjjjj" skrek jag och tårarna vällde ut över kinderna. Kroppen skakade. Drog sig undan. Mitt mentala jag flydde ut genom dörrspringan och löpte längs korridorerna på S:t Görans sjukhus.

Läkarjäveln laddade efter några sekunder om med EN TILL SPRUTA in i det helvetiskt onda - jag blev tre år, hulkade och snorade utan att kunna ta bort smetet från läpp och haka med min obrukbara högerarm. Den vänstra var upptagen med att nypa i låret så att det blev som en blågul massa.

"Avvakta nu" sa doktorfan - "för att se om inflammationen lägger sig. Du får en ny tid om 3 veckor".

Vad hände under den tiden? Inte ett skit mer än att jag befann mig i den där scenen om och om igen när axelexperten laddade sina sprutor och stack in dem i mitt kött. Någon lindring förkom inte varken före eller efter.

På återbesöket sa doktorspecialisten: "Vi får avvakta." Hmm" - var det min tur att tänka - avvakta VAD?

"Jag har ingen telefontid, det ska du veta", sa han hjärtlöst. "Men jag ska försöka sätta upp dig för titthålsoperation om ett tag." Ett tag!

Månader gick utan att jag kunde göra allt det där som redan är nämnt och mer därtill. Under tiden skrev jag BREV till axelspecialisten - till slut varje dag - det gick ju inte att ringa!

Jag skrev hur fruktansvärt ovärdigt det var att tvingas leva med smärthelvetet dag och natt. Det som nu hade blivit år ut och år in! Jag åt maxdos med STARKA värktabletter som var som sockerpiller utspädda i vatten.

Efter 2 år sedan första besöket på S:t Görans sjukhus fick jag en inbokad tid för en titthålsoperation.

Blev sövd. Vaknade upp med ett jättepaket med omslags"plåster" runt min axel, tänkte för mig själv på uppvakningsavdelningen: "Är det så här det ska se ut efter en titthålsoperation?" Men jag kände en annan sorts smärta - helvetet var borta - bara ont, ont, ont var kvar.

Efter operationen blev jag erbjuden "Ketogan" (syntetiskt morfin) - tänkte: "Det är så dags nu!" Jag avböjde!

Nästa dag kom en av Sveriges bästa axelkirurger - densamme som opererat min axel - och sa: "Jag får be om ursäkt - ingen röntgen - varken den vanliga släta eller de två magnetkameraröntgen som utförts visade att - det var ett BENBROTT - som orsakade smärtan.

Jag blev lite förvånad, nästan chockad när jag gick in med titthålsinstrumenten och såg att benet var av."

"Inte så konstigt då ..." sa jag.

Kirurgen fortsatte: "Hur har du stått ut?" Jag blinkade, halsen krampade men jag fick ändå fram: "Det var ju det jag INTE gjorde!"

Han hade tagit bort det trasiga benet och ersatt det med en sk "Acromioprotes" - berättade han sedan.

Inte så konstigt att jag blev som personlighetsförändrad i smärthelvetet.

Skadan orsakades av att jag halkade nedför en isbelagd trappa och automatiskt slängde upp högerarmen för att hejda fallet.

Vem brydde sig om det? Isbjörnana eller kirurgen - ja NI vet svaret nu:-)

Allt för nu & Kramar till er