... ner och lägger sig tillrätta på bladen. Bor där för en tid som om det är så det ska vara. Dunstar sedan och sugs upp i atmosfärens dunkel.Ända sedan jag var en liten flicka förundrdes jag över det som ständigt upprepades med årstidernas växlingar. Tog det för givet, att det skulle vara så - för alltid.
Nu kan jag känna mig lyrisk när jag ser sådana vardagliga små fenomen. Jag fångas i nuet. Ser på droppens ytskiktsspänning och vill smeka hinnan, men vet att den brister vid beröring. Som hon.
Jag kan skaka bladet och droppen rinner av. Som hon.
Vet att det kommer nya dagar och flera daggdroppars duns ner på bladets nerv. Så som hon också förnyas i ett nu.
Inget nytt under solens strålglans.
Det blir afton återigen. Droppar bildas och finns till. Som hon.
(Bilden tagen av mig i Ockelbo.)
Allt för nu & Kramar till er
Sån har jag också blivit med åren. Kan stå och beundra höstlöv och kvällshimlen på sommaren en lång stund bara för att det är så vackert. Det gjorde jag inte när jag var 20.
SvaraRaderaPå tal om vackert. Å vad fin och elegant du är på korten i de tidigare inläggen!
Puss