... ja, jag vet att det stavas huvudet men - det ska i detta fall uttalas på dalmål.
I somras var jag hos min gamla, nej - hon är inte gammal - men hon är min fd frisör sedan jag flyttat tillbaka till hufvudstaden. Hon berättade en historia om några personer och använde just det här uttrycket: "Mjuk i huvet", och jag blev frälst (ja, bättre sent än aldrig) eller såld om jag så säger.
Det där orden säger så mycket och beskriver målande känslor, tycker jag dår´ra som inte alls är mjuk i huvet - eller så är det just det jag är och inte fattar nåt?
Annars - idag - har jag skrivit och skrivit och ska fortsätta med det. Underbart att se manuset svälla ut och samtidigt glömmer jag vilken tillvaro jag själv lever i just nu - utom när posten kom med ett brev från veterinären - med ett sk "Livintyg" - typ en journal som beskriver provsvar och min Älskade hunds diagnos. Där beskriver hon att hunden är avlivad: "På inrådan av undertecknad och på djurägarens begäran." Undertecknad är veterinären och djurägaren är jag själv. VAR jag.
I min balkongdörr fattas det en bit tätningslist och min trådgardin rör sig i draget - så såg det ut när vovvens korg stod där och han bytte ställning när han sov - nu låtsas jag - att han fortfarande ligger där ... jo, jag vet att han är död.
De första natten efter att han fick frid somnade jag till slut och blev väckt av att han skällde - klockan 02.45 - precis samma tid som han brukade voffa till när tidningsbudet gick in i porten bredvid ... idag är det en vecka sedan hand dog.
Allt för nu hör ni & Kramar till er
Tiden går även utan det/dem som fattas oss. Vad härligt med ditt skrivande, det måste vara skönt att gå in i berättelsen när saknaden blir svår.
SvaraRaderaMånga kramar!
Anneli: Ja, det är skönt. Det ironiska är att jag skriver om en annan sorg - samtidigt som jag lever i den nuvarnade ... livet går vidare och orden flödar på ...
SvaraRaderaKramar!
Du ä int mjuk i hôv, som en säjer på värmländska. Ibland känns det som om nån av hundarna hoppar upp i sängen om natten och ändå är det 2 år sen just den hunden dog.
SvaraRaderaSkrivandet kan hjälpa till, så skriv, skriv, skriv!
Kram ♥
Ååå du, det kommer små minnen och påminnelser hela tiden. Det svåra är att minnena gör ont, de väcker sorgen. Som Hauge sa: "Utan kärlek, ingen sorg". Kram till dig!
SvaraRaderaVargen: Tänk att vanan av att hunden brukar/ska vara där spelar en små spratt ibland ...
SvaraRaderaSkrivandet är bra för väldigt mycket:-)
När jag reser mig från datorn, reste sig Razz alltid oxå, det kommer att ta tiiiid att vänja mig vid att han inte är här.
Kram <3
Monika Häägg: Det är så sant som du säger och jag håller med Hauge.
SvaraRaderaSom det är just nu är det få saker som inte påminner, utan nästan allt.
Vi delade livet/all tid med varandra ... nu delar jag inte med någon - här hemma ...
MEN jag har så mycket GLADA och ljuvliga minnen kvar oxå:-)
Kram