... det har jag verkligen fått känna av dessa tuffa och sorgsna dagar.
Vill säga TACK till er alla<3<3<3
Igår lyckades jag /Hurra!/ att gå till frissan som var beställt redan för en månad sedan - inte visste jag då??
I hela 19 veckor (läs inte sedan i maj) har jag färgat mitt hår, tja - det är ju liiite grått om man så säger, helst tyst. Men över sommaren brukar håret bli så blont - ja, ja - bara på översidan om man så säger ... den senaste månaden har varit förskräcklig.
Klart jag trodde att friseringstiden skulle frysa inne eftersom det blev ett hunddödsfall dagen innan. Men jag tänkte att jag behöver bli lite ompysslad och det blev jag - kände mig som en vipkund av högsta klass.
Efter färgningen och klippningen gick jag och kikade i affärer (har ju ALL tid i världen nu ...) -sedan träffade jag min "bästis" M och vi tog några ytterligare varv och hon gjorde ett superduperfynd - ja, och jag med. Men M's fynd smällde högst.
Så gick vi till ett ställe för att äta pasta - vilket vi inte gör i vanliga fall och inte under de två veckor vi hade semester tillsammans heller. Vi gick till ett ställe i Sumpan där det visade sig att de hade "Happyourpris" på alla pastarätter inkl. ett glas vin. Taget! sa vi förstås. Vi njöt av maten och jag passade på att droppa salta tårar i tallriken då och då. Så snart jag satte ord på mina känslor från de senaste dygnen var fördämningen nedlagd och det rann konstant.
Efter den goda middagen gick vi hem till M och det kändes skönt att prata om allvar och ditt o datt, lyssna på musik och bara njuta av livet eftersom vi båda uppenbarligen har det kvar till skillnad från vissa andra.
Idag tog jag en minnespromenad och skvalade salta tårar vid varje speciellt ställe där minnena var fast förankrade. Men jag ser det som att det är gynnsamt att gråta när så behövs (det går vekligen upp och ner, det växlar snabbt)
Många ringer, kommer med deltagade ord i denna svåra tid ock jag är så oerhört glad över att ni alla finns därute ... TACK av hela <3<3<3
Allt för nu och kramar till er
Vad mysigt ändå att få träffa en nära vän,äta gott, ha det mysigt och shoppa lite. Kram på dig och hoppas du får en fin söndag!
SvaraRaderaI've been there, done that too. Känner så väl igen känsloväxlingarna.
SvaraRaderaKram på dej!♥♥♥♥♥♥♥♥
Vad skönt att höra att livet ändå tar dig framåt på ett njutbart sätt. Man glömmer inte, man går bara mödosamt (till en början) vidare.
SvaraRaderaMånga kramar!
Helena Milton: Ja - inte trodde jag om mig själv att jag skulle klara av att vara "social".
SvaraRaderaIdag - söndag har jag varit hos min dotter, svärson och min dotterdotter (som bara är drygt 3 år och inte riktigt kan förstå var mormors hund är nu. Hon frågade: "Sover Razz, är Razz hemma?" Med en klump i halsen försökte jag förenkla - men det kändes inte som jag nådde fram riktigt ...)
Kram
Vargen: Ja det är förj*vligt att vi ska behöva uppleva det här - du och jag och alla andra ...
SvaraRaderaKram<3
Anneli: Så precis du uttrycker det - man glömmer inte, bara går mödosamt - till en början - vidare. De orden ska jag minnas för alltid:-)
SvaraRaderaFrån det att Razz somnade in såg jag dagarna närmast framför mig o resten av den dagen = torsdagen, fredag, lördag osv som att jag bara skulle ligga i sängen fram tills på tisdag då jag måste gå utanför dörren för att ta mig till tvättstugan ... men jag har inte varit hemma en enda dag och jag förstår att det varit bättre att vara "aktiverad" än att ligga och gråta örngottet dyngsurt. Men imorgon kanske ... för det är så det känns innerst inne, att bara ligga ensam och kvida, det är det jag vill. Gråtit har jag gjort men på flera platser än i sängen - som är såååååå tom nu.
KRAMAR