Den bästa ...

...begravning jag någonsin varit på - är den som jag var på igår. Låter det konstigt? Att en begravning kan vara bra.

Vi satt tillsammans, över 35 stycken och begrät en älskad människa, min vän och släkting A, som dog endast 44 år ung efter en operation (pga läkarslarv, visade obduktionen!) den 7 april.

Det fanns ingen präst eller officiant som sa någonting, platsen vid fönstret bakom kistan var tom och ut från högtalare strömmade A's favoritmusik ... Framför mig satt en av hennes söner med fästmö, bredvid mig satt min dotter och emellan oss satt mitt bonusbarnbarn. På andra sidan gången fanns de två systrarna med sina män som försökte stötta dem i deras förtvivlan. En av A's systrar är ju min svärdotter.

Eftersom jag antog att de skulle vara mer än förkrossade ville jag hjälpa mitt bonusbarnbarn Robin, 11 år, på det viset att han hela tiden skulle kunna känna sig säker på att ha en vuxen vid sin sida, som tröstade honom och informerade på ett lättförståeligt sätt. (se inlägget: "Ingen vanlig dag alls ..." från lördagen den 14 maj, det var hans eget val och beslut att följa med på begravningen).

Vi hade möjlighet en kvart innan det hela började, min dotter och jag att ta med Robin in i kapellet på en förhandstitt på kistan och berätta hur det skulle gå till. Han bar stolt på en väldigt långskaftad mörkröd ros, som han själv valt ut och fick veta att han (om han ville) sedan när de övriga börjat lägga sina rosor på kistan också kunde lägga sin där.

Vilken otroligt duktig kille han är, mitt hjärta sväller - ända sedan vi var på kyrkogården i lördags (som han tyckte var som igår) - har han kunnat prata om sina känslor. Vilken kille:-)

När det var vår tur att gå fram grät vi mycket och hamnade sedan i en stor gruppkram vid kistan, hans mamma, Robin, jag, A's yngste son och några till blev stående där en lång stund.

I drygt en timme satt vi alla tillsammans i bänkarna och grät till musiken. Sedan började en del troppa av och jag frågade Robin om han kände sig klar, men det gjorde han inte. Han ville stanna och vara nära kistan. Ville inte skiljas från sin älskade moster. Han beskrev sina känslor, som att det var så definitivt, att han aldrig mer skulle få träffa henne. Han ville inte gå. De flesta vuxna stod vid dörren och väntade på hans avsked. Det var svårt och vi grät. Men efter en stund så gick det att lämna kapellet efter att jag berättat vad som skulle ske med kistan sedan ...

Nästan alla begravningsbesökare åkte sedan hem till hans mormor för att fika och han åt sig mätt på kladdkaka ... På hemvägen sa han att det slutat pirra i magen ... söta, rara vännen min:-)

För mig känns det bra att jag kunnat stötta Robin i hans första egentliga sorg och att jag kunde avlasta hans mamma, min svärdotter så att hon kunde få ägna sig åt sin stora förlust utan att behöva oroa sig för sin sons reaktioner. Om det är möjligt har vi alla kommit varandra ännu närmare ...

Tomheten som A's död medfört kommer att bestå - men vi bestämde oss för, Robin och jag, att vi ska prata om henne ofta, att vi ska åka tillsammans till Minneslunden och lägga en ros där ibland. Och sedan när hennes aska är där ska vi slå upp hennes namn i pärmen, som kommer att stå ovanför hans morfars namn (hans börjar på L, med samma efternamn) och minnas henne ännu klarare. (Pärmen finns i ett litet hus där i lunden)

För oss alla som hade "kistblomma" med sig - valde alla genomgående ROSOR - ingen annan blomma förkom ... säger en del om älskade A.

Allt för nu & Kramar till er