... blev det idag. På morgonen (ja som det är för mig, alltså inte klockan 07.00) hoppade jag ur sängen, gjorde mig i ordning och mumsade i mig frukost som delvis innehöll hallon, blåbär o lite vinbär. GOTT!Min svärdotter och två av mina barnbarn hämtade sedan upp mig utanför porten. Vi åkte iväg på några loppisar. En i missionskyrkan och en på en villagata där de boende försålde sina prylar på garageuppfarten = bra väder alltså:-)
Min loppisskörd: 2 st "tabletter"/tallriksunderlägg med Lena Linderholms provencesalska motiv, en fönstermobil med glasklockor, ett SMALT avlångt fat i provencestil, en "me<3i-klänning" till dotterdottern/ser ny ut (5:-) och påhejad av mellanbarnbarnet köpte jag en klocka som såg ut som en fotboll till hans storebror. Likamed en god 'skörd':-)
Vi åkte hem till svärdottern där de tre hoppade av och jag fick ta bilen hem till mig. Därefter var det dags för vovvepromenad och lunch så där lite grann i flykten.
Tog sedan bilen hem till dem igen och hämtade upp mitt bonusbarnbarn Robin, 11 år för att vi, bara han och jag skulle ta en rekogniseringstur till kyrkogården. Där började vi med att köpa en Tusensköna för att sätta i minneslunden där hans morfars aska ligger nedgrävd under en grästuva. Men det var inte huvudsyftet med besöket på kyrkogården och minneslunden. Nej, på tisdag är det dags för begravning av hans älskade moster tillika min älskade vän A.
För att Robin ska känna sig trygg mitt i all sorg så förslog jag att vi tillsammans skulle göra det här besöket några dagar innan. Vi stod utanför kapellet, som är litet, vackert och något pampigt och pratade om att på tisdag ligger hans moster i en kista därinne med ett slags vackert tyg svept över den. Många kommer att gråta och andra inte pga att gråten kan låsa sig i sådana svåra situationer. Jag sa: "Men hur du och jag kommer att känna det och reagera det vet jag inte. Du kanske gråter och jag med."
Så pratade vi en lång stund om vilka han sett gråta tidigare i familjen och släkten. Jag fortsatte: "Men på tisdag - före, under och efter begravningen så finns jag hela tiden vid din sida, vare sig vi går, sitter eller står." Då sken han upp lite grann mitt i allvaret. Efter det där gick vi upp till minneslunden som är den vackraste av vackraste minneslundar. Där grävde vi ner Tusenskönan och pratade om både hans moster och hans morfar. Robin ville veta namnen på alla blommor och jag bistod med så många jag kunde. Han var fascinerad när jag berättade om att vissa blommor växer upp ur en lök, blommar, vissnar ner och ser ut som om de dött, men att de sedan efter vintern börjar skjuta upp igen och på våren blommar den återigen för fullt, år efter år.
I det lilla minneskapellet bredvid lunden tog jag fram pärmen med hans morfars namn och han förde fingret över sidorna och stannade på det rätta. Tillsammans läste vi alla data och den enkla versen. Robin var glad och han såg fram emot att hans mosters namn skulle stå intill morfarns sedan.
Efter det där tog vi en vattenkanna och gick tillbaka till lundens plantering och vattnade Tusenskönan och alla andra blommor som såg vissna ut, han månade om dem alla. Vi tittade på fåglar, både levande och skulpterade som satt på en del gravstenar. Han kände på träden, barren och häckens vassa taggar. Sedan sa han så rart: "Vi har väl inte bråttom?" Så satte vi oss ner på en bänk och njöt av den lugn och ro som omger hela kyrkogården. Vi gick sedan en lång väg bland gravarna eftersom jag ville visa honom en gammal dams grav, en dam som jag besökte under många år strax efter att hon blivit änka (1993) och som sedan själv dog för 3 år sedan.
Robin sökte bland gravstenarna efter någon som levat i 100 år - men tillsammans hittade vi bara en som dog vid 99 års ålder.
Vi pratade om skillnaden på att bli kremerad och att bli jordbegravd med hela kistan. Han tyckte att det lät okej med att bli bränd och nedlagd i en urna sedan. Så söt han var när han sa: "Men det dröjer länge tills jag dör!"
Väl tillbaka i bilen igen sa han att pirret i magen som han haft på väg till kyrkogården inte fanns längre. Jag hoppas att det kommer att kännas hyfsat bra för honom på tisdag också eftersom fantasin oftast är värre än verkligheten ...
Så den här lördagen blev alltså inte alls en vanlig dag.
Allt för nu & Kramar till er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera gärna - det gläder mig!