Jag vågade ...

... och det var lätt när jag väl fattat beslutet om att lära mig hur man blir en skrivare som kan hantverket. Jag vågade och fattade mod att skriva just den där romanen som ingen annan skrivit (såvitt jag vet). Det tog tid att bestämma mig för att våga vara rättfram och ärlig, att delvis utlämna mig själv och de val jag gjort i livet. Det krävdes också mod att blanda in fiktiva element för att det inte skulle bli en tråkig avrapportering bara. Kändes ungefär som att balansera på en slak lina.

Jag skrev i ett helt år efter det att jag rivit mina egna innersta hinder. Orden blev många, sidorna fler. Dokumentet svällde. Råmanuset blev klart och skickades vidare till lektör. Fick mycket ros och även ris. Ändrade. Strök. La till. Läste tyst och högt flera gånger. Redigerade. Läste högt igen. Redigerade om och om igen. Och igen ... och ...

Manuset blev klart och låg utskrivet på papper. Det blev en riktigt stor packe av A4:or. Jag kände mig kaxig. Sa till mig själv: "Titta vad du åstadkommit. Vad du är duktig!" Valde därefter ut förlag - skickade in, trodde på mig själv och min egen förträfflighet som författarvisionär. Tid passerade, hoppet spirade, tron fanns. Refusering. Refusering. Refusering.

Tiden stod därefter still, hoppet dalade, tron försvann. Men viljan den fanns kvar. Skrev om manuset, tog kontakt med ett förlag som svarade: "Okej, då kastar jag det första du skickade in!" Ooops! Mitt första skötebarn gick i graven utan att ens blivit läst - tänk om det jag skickade in sist blivit sämre? Hur ska jag veta det om jag inte får ett vettigt svar?

Jag har en önskan, att jag vid nästa refusering (fast jag vill tro att det inte kommer någon fler) får veta VAD det är för fel på manuset. Jag skulle vilja ha en ärlig chans att skriva om det för det är jag övertygad om att det går att göra.

Som det är nu, är det som att kliva ut genom ett fönster och inte veta om det finns fast mark under fötterna eller om jag kommer att sväva på ett moln som passerar.

Ovissheten är värre än väntan!

Allt för nu & Kramar till er