onsdag 1 juni 2011

Anemoner ...



... blev det när hon beställde brudbuketten fastän att hon hade tänkt sig ett stort fång med ängsblommor. Kompromissen var given, det skulle komma att bli ett vinterbröllop.

Hon drog med handen över tyget i mammans svartvita korta klänning. Hon ägde ingen egen, fick ta emot det som lånades ut. Det var inga problem med det - hennes krav på kläder prioriterades sällan. Som vanligt var hon istället tacksam för allt. Det fanns utrymme för den lilla bulan på magen under bomullstyget, tur att hon var slank i övriga kroppen.

Han skulle ha en mörkt grön kostym. Som corsage blev kontrasten vacker med en gul rosenknopp därför valde hon också att ha gula rosor blandat med anemonerna.

Ingen av dem ville vigas i kyrkan. Pastorsexpeditionen låg dock i anslutning till den och av en händelse tittade prästen in när de fick sina papper i handen.

De förklarade att de skulle vigas borgligt när prästen log brett och välkomnade dem till en kyrklig cermoni. Prästens entusiasm smittade, men de stod på sig ändå. Han sa då:

"Men inte ska ni åka in till stan inte. Kom ska jag visa er något som ni kanske inte vet om."

Vad kunde det vara tänkte hon som trodde sig känna till hela kyrkobyggnaden eftersom det var hennes konfirmationskyrka. De gick alla tre ut på gården mot baksidan, sneddade över den öppna platsen och in i en flygelbyggnad. Prästen öppnade porten till ett litet gulligt kapell och sa:

"Det här är Mariakapellet - här är det lite mer personligt och jag viger er mer än gärna härinne."


En vinterdag i januari månad på 1970-talet när det var helt snöfritt stod de utanför kyrkan och tittade ut över de gröna ängarna. Hon i sin lånade svartvita bomullsklänning och över den en kaninpäls, som väl antagligen var av katt egentligen och han i sin gröna kostym med en sliten rock över. Deras bröllopsvittnen, ett grannpar som de brukade spela Canasta med tog några foton i solskenet efter vigseln i Mariakapellet.

De fyra tog tillsammans tunnelbanan in till city och åt den billigaste maten på den billigaste restaurangen. På hemvägen kostade de på sig en taxi.


Anemonbuketten slokade lite men inte hon och inte han.


Allt för nu & Kramar till er


2 kommentarer:

  1. Anneli: Tack för det:-)
    Det är mitt första bröllop jag berättar om här i inlägget.
    Kram

    SvaraRadera

Kommentera gärna - det gläder mig!