... avslöjades efteråt. Mitt liv gick i kras. Jag levde här då som bilden visar och jag trodde, helt och fullt på att det var där jag skulle leva alla mina dagar tills det blev dags för "hemmet". Men jag hade fel. Totalfel.
Vad hade hänt om jag inte ställt det där ultimatumet? Om inte hemligheten avslöjats? Om jag fortsatt leva i en annan människas lögn?
En lögn som inte bara påverkade mig, utan hela min familj, hela umgänget, hela det sociala livet - allt blev ett svart hål, en intighet utan golv och tak.
Varken jag eller någon annan kommer att få svar på den frågeställningen. Då var då och nu är nu.
Men ett vet jag. Jag hade inte börjat skriva, mitt liv var till brädden fyllt med andra, för mig livsviktiga ting. Och min livsföring gick ut på att andra skulle ha det bra - inte bara maken och resten av familjen - utan alla medmänniskor.
Idag skriver jag och jag har "utbildat" mig i skriveri - iallafall till viss del. Det gör mig lycklig att jag fått förmånen att leva ett helt annat liv än det jag gjorde tidigare.
Men det finns ett aber - jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte ägnar mina barn, barnbarn och vänner tillräckligt med uppmärksamhet.
Jag har svårt att finna en balans så att vi alla ska må bra. Jag älskar dem och jag älskar att skriva.
Det var enklare att leva som jag gjorde innan jag ställde mitt ultimatum - men jag ångrar det aldrig! Aldrig! Aldrig!
För mig har det varit en otrolig resa att få ägna mig åt det som jag brinner för, att få skriva.
Allt för nu & Kramar till er
Härligt med insikt om att tråkiga saker i de flesta fall tycks leda till goda erfarenheter. Apropå det där om det dåliga samvetet, att man måste välja mellan släkt och skrivandet ibland, brukar jag trösta mig med JK Rowlings förklaring; I simply didn´t do housework when I wrote my first book. Jo, jo. Och det gick ju fint i slutändan om man säger så... :-)
SvaraRaderaLovable: Sant - bara synd att man inte ser det på en gång.
SvaraRaderaJo, det kanske låter annorlunda den dagen jag får en liknande framgång som hon:-) Jag väntar tills dess:-):-)
Ibland är det meningen att saker ska bli som de blir. Du var klar med det livet och det var dags att göra något annat. Då ska man följa med i flödet för det är då det blir bra. Livet pockar på förändring!!
SvaraRaderaVänner och barn finns där även om inte du tar hand om dem. Tror nog att de flesta tycker det är underbart att du hittat "din grej" och gläds med dig. Kram
Och skriva är du SÅ bra på! Det är alltid språkligt sett, liksom innehållsmässigt, en fröjd att läsa dina inlägg. Så det fortsätter jag med, även om jag just nu inte skriver på min egen blogg. Tack för din rara kommentar där och tills jag återkommer där: STOR KRAM på dig fina Ebba! :-)
SvaraRaderaAnnika: Kloka du!
SvaraRaderaAha - jag menar att finnas till, inte ta hand om.
De är nog glada för min grej, men ovana - precis som jag:-)
Kramar
Helena: Goa du - nu blir jag så rörd av det du säger:-)
SvaraRaderaVäntar tills du tar upp bloggen igen.
Stor kram tills dess!
Och skriva kan du verkligen! Tror du inte att dina barn och barnbarn unnar dig glädjen som skrivandet ger dig. Om inte så tycker jag att de borde göra det :)
SvaraRaderaKramar!
Anneli: Du är för gullig - tack!
SvaraRaderaKanske att du har rätt?
Kramar
Tror att vi alla går omkring med dåligt samvete för att vi inte hinner med släkt, vänner och barnbarn så mycket som vi tror att de förväntar sig att vi ska göra. Men... det kanske är så, att de inte heller har så mycket tid över för oss. De lever sina egna hektiska liv.
SvaraRaderaFörsvinn bort i fantasin och skriv den där bästsäljaren, då ska du se att du har tid till allt det där längre fram!
Kram Kim
Heja, säger jag som vet ungefär vad du pratar om.
SvaraRaderaKim: Ja - det är klart att det inte alltid är lätt att passa in tiden när det jobbas heltid heller.
SvaraRaderaBästsäljare? - jo, jag nöjer mig med en "säljande" = taget:-)
Kram
Åsa: Skönt att vi är två då iallafall:-))
SvaraRadera