... i form av brev mellan mamma & pappa. Bilden är hämtad från nätet, med ändrad färg av mig. De här breven läste jag för cirka 25 år sedan. Varje flytt som jag har gjort sedan dess har de följt med i en skokartong.
Under det senaste året har jag funderat på vart jag lagt lådan. Har letat lite sporadiskt men insåg att det inte var någon större idé - bättre att vänta på att de kommer fram vid rätt tillfälle. Jag trodde de skulle dyka upp när jag satte igång att skriva mitt andra manus "Trappan" - men nej. Inte ens när jag skrivit klart råmanuset och skickat det till "förlaget" gav breven sig tillkänna.
Men i lördags skulle sonsonen sova över här och vi gick tillsammans ner i källaren för att hämta, av honom, det älskade sovtäcket. Jag lyfte på en banankartong och se där låg brevskatten i sin skokartong.
I "Trappan" finns de där breven med i handlingen, de spelar en stor roll för att intrigen ska hålla. Eftersom jag inte hade tillgång till breven då jag skrev manuset, använde jag det jag kom ihåg ur minnet.
Breven är från 1947 och min pappa hade en utlandstjänst då, så brevväxlingen är också i sig ett tidsdokument från det efterkrigssargade Europa. Men bortsett från det så har jag alltid fått höra av min mamma hur "dåligt" min pappa skrev. Så när jag läste hans brev, då för tjugofem år sedan la jag inte direkt märke till VAD och HUR han skrev.
Men nu har jag läst dem på ett helt annat sätt. Jag grät när jag läste dem igen och jag gråter nu.
Pappa berättade så målande om det han såg, om växtligheten, himmelens färger, månljuset, stjärnorna, husen, ruinerna, männsikorna, hettan, svälten och barnen. Han såg på allt det skapade på precis samma sätt som jag gör. Han använde också sådana ord, som jag nu fått lov att vänja mig av med - som förrens. Inte visste jag det!
En annan sak som jag la märke till, var hans optimistiska läggning. Att mamma har en negativ personlighet är ju inget jag missat genom åren, men att hon redan då, som 20-åring var likadan förvånade mig. Själv är jag lik pappa och det var så underbart att läsa hur han tänkte sig en lösning på deras stundande problem. Nu i efterhand vet jag ju att han med sin positiva inställning löste alltihop. De hade det ganska knapert, men han arbetade så hårt och mycket att han en dag svimmade på gatan - typiskt honom.
Jag ska vårda min dyrbara skatt och när min bok, som inte kommer heta "Trappan" blir publicerad kommer du också få ta del av den lite grann. Hur glad är jag inte över att breven har bevarast i snart 65 år?:-) Jag tror att du vet svaret nu.
Allt för nu & Kramar till er
vilken fascinerande berättelse. Och vilken skatt för dig. Hur blev det, avslöjade du någonsin den nya titeln på boken?? vad det någon som gissade rätt?
SvaraRaderaKatarina: Ja, visst är det. När jag fick hand om dem hade jag ingen aning om att de skulle hamna i en bok.
SvaraRaderaIngen som har gissat:-)
Om det trots allt blir en ungdomsbok blir det en annan titel. Återstår att se.
Åh vad roligt att hitta! Jag önskar det fanns något sådant bevarat från mina föräldrar, men tyvärr. Däremot hittade jag och min syster en gammal dagbok från vår farmor där hon beskrev jularna från fyrtiotalet och framåt ända tills några år innan hon dog.
SvaraRaderaKram fina! <3
Hmmm.....kom att tänka på övningen vi gjorde med kofferten. Det är konstigt men ju mer jag läser här och lär känna dig ju mer inser jag att jag redan visste....??? Märkligt!! Kram
SvaraRaderaAnnika: Den där märkliga underbara dagen och kvällen var verkligen magisk - på flera sätt. Konstigt va´ ändå? Ett slags djup.
SvaraRaderaKram, kram
Åh vilken underbar skatt att ha i sin ägo. Maken och jag skrev brev till varandra i 6 månader då ha gjorde lumpen. Det blev en imponerande mängd. Jag vet inte var de har hamnat heller, måste nog leta upp dem nu :)
SvaraRaderaKramar!
Anneli: Men vad kul - där kanske du har din nästa story?:-)
SvaraRaderaI min skokartong låg det oxå "lumparbrev" från den killen jag hade sällskap med från det jag var 16 tills jag var drygt 19.
Plus en kort tids brevväxling med min faster som emigerade till Australien på äldre dagar, min kusin flyttade före ...
Kramar
Jag tror inte det blir någon berättelse av dem. Dels är de väldigt privata och dels innehåller de mest oändlig längtan. Fast man vet ju aldrig :)
SvaraRaderaVilken dyrbar gåva! Jag ahde gjort mycket för att få läsa sådana brev av mina släktingar.
SvaraRaderaAnneli: Du behöver ju inte använda breven så att du lämnar ut något. Tänkte på att få med känslan av den olidliga längtan - kanske i ett helt annat sammanhang ...
SvaraRaderaJa precis - vem vet?
Kramar
Andra intryck: Ja, jag värdesätter dem verkligen högt.
SvaraRaderaJag förstår att det kan vara lite fattigt utan en sådan skatt.