2:a REFUSERINGEN

Överraskande snabbt kom då den 2:a refuseringen idag.

Frågan är som alltid: "NÄR ska man skicka in sitt manus?"

På nyåret kanske det drösar in med manus som flitiga personer fått ihop och avslutat under julledigheten.

På våren har förlagen i regel en hel del författare - och även en del debutanter som ska tas om hand.

På sommaren har hela Sverige semester - även förlagsbranschen - väl?

Efter sommaren packas brevlådorna fulla av nyskrivna manus och väller in över förlagsdiskarna.

På höstkanten är det Bokmässa i Göteborg - då ska "alla" vara där.

Sedan pustar "alla" ut och börjar se fram mot julledigheten.

Före julledigheten - är "alla" lite ödmjuka - tänkte jag och skickade in mitt manus. Jepp!

Ett förlag tömde inkorgen innan tomten kom.

Ett annat förlag städade i inkorgen inför ett nytt härligt bokår och rensade bort mitt manus idag.

Så här såg refuseringen ut:

"Hej!

Dessvärre får vi tacka nej till ditt manus.Utgivningslistan för det kommande året har fylls på i rask takt och vi känner att vi nu saknar kapacitet att ta på oss fler författarskap. Vi vill ju jobba aktivt och nära alla våra författare.

Men jättetack för att du tänkte på oss!

Kallakulorgänget"

Så - inga fler författarskap i år alltså - tänka sig - men om Stieg Larsson skulle återuppstå och han skickade in en till trilogi då? Skulle de säga "Tack - men nej tack" då?

Det tror inte jag. Jag tror att de har en o annan reservplats OM det skulle komma in ett höjdarmanus i nästa vecka. Ja - då är den platsen vikt för ett sånt förstås - inte för mitt. Synd!

Så nu är det fem förlag kvar att hoppas på:-) Det räcker ju om bara ett ger ut boken, så att folk slipper läsa i stereo:-) Blir mera plats hos bokhandlarna oxå:-)

De två refuseringar som jag fått - kom så tidigt att jag inte ens har börjat vänta på svar ännu.

Ps Tomaten på bilden - hoppas jag slippa se igen! (Det finns en annan tomat som är glad och det är den jag vill sätta in här på bloggen nästa gång) DS

//Kramar om

Pilgrim & Jag

Det är verkligen så att Pilgrim & Jag hör ihop - eller jag med Pilgrim iallafall. Jag rågillar designen. Inte för att jag har särskilt många smycken därifrån, bara några få noggrannt utvalda. Igår var de färre som kunde användas - än de är idag.

Idag fick jag ett halsband i julklapp från förra julafton - 2009 alltså! Hur då?

Jo jag hade bytt plånbok och då blev det lite grejer kvar i den gamla. Så häromdagen kollade jag i den där äldre pluskan och där låg ett alldeles bortglömt och ensamt presentkort från min son med familj! Jag vet att jag önskade mig en cd-skiva den julen - men det kom lite äktenskapstrassel emellan hemma hos mig - så önskan blev undanträngd. Men idag åkte jag till centrum (skulle velat promenera dit men trottoarerna o gångvägarna var täckta av is) - jag gick omkring en låååång stund och kollade på skivor mm. Bestämde mig för Jay Smith, han har ju en sådan fantastisk röst - men la tillbaka den (min bästa cd-spelare är felkopplad så nöjet skulle bli begränsat ett tag framöver - måste ha hjälp med den.) Vad skulle jag köpa då? Nu vet du ju redan svaret förstås - ett Pilgrimsmycke!

Halsbandet på bilden - det har jag sedan tidigare och jag älskar det - men efter 10 tusen användningar har det gått sönder (måste lämna in det på lagning någonstans). En rolig sak med det halssmycket är att min lille sonson sa när han bara var knappt 4 år: "Den är så fiiiiiin den där!" Ja bara av sig själv så där utan att vi ens hade pratat om smycken eller annat, det kom helt spontant bara.

MEN så idag då - så hittade jag ett annat halsband! Inte alls likt det trasiga. Ska bli kul att höra vad sonsonen tycker om det.

Tänk vad bra att jag glömde bort presentkortet. Nu får jag tacka min son och hans familj av hela hjärtat för mitt nya vackra Pilgrimssmycke.

Jag kommer bli jäkligt snygg! //Kramar om

Utrensning - en bok som är skön att ta i - ta på!

När jag packade upp boken UTRENSNING av Sofi Oksanen rös jag i hela kroppen av välbehag. Vilken skön bok att ta i - ta på! Jag förväntade mig hårda inbundna pärmar, men de var mjuka som en pocket ungefär. Formatet var dock mycket större än en vanlig pocket, den är: 15,5 x 19,5 cm. Pärmarna är inte blanka utan matta och så finns det "invik" både fram och bak.

Sofi Oksanen är "Vinnare av Nordiska rådets litteraturpris 2010" och för att nämna en rad hämtad från baksidan: "Sofi Oksanens Utrensning är en litterär sensation."

Jag har inte läst ut hela ännu - jag är världens bästa "börjare" av böcker - har blivit så sedan jag själv började skriva. Tror jag har minst 7 böcker på G. Men en enda har jag läst från pärm till pärm - och den tänker jag skriva om en annan dag.

Det som fascinerade mig i UTRENSNING var Sofi Oksanens sätt att behandla språket. När jag började läsa kändes det som om jag plötsligt kunde sjunga till musik (kan inte sjunga, är inte tonsäker). Upplevde det som jag befann mig mitt i en orkester - ja som filharmoniska eller nåt - och jag blev delaktig på en gång. Så blev jag glad över att texten verkade fri. Fri i den meningen att Sofi verkar göra som hon vill med längden på meningarna - för att inte tala om kommateringen! När jag gick på Skrivarlinjen fick jag ibland kritik för min kommatering - kanske är därför som jag reagerar positivt? De meningar som är så som jag nu har nämnt berättar så otroligt mycket, bilderna blir starka och klara - som läsare är man verkligen där på plats. Här kommer ett stycke så får du själv se vad jag menar:

"Flickans blick blev stadigare. Först såg hon ner i marken, på ett groblad, flyttade blicken till ett annat, därefter långsamt längre bort mot kantstenarna kring blomrabatten, vattenpumpen, fatet under pumpen. Blicken vandrade tillbaka ner i hennes egen famn, förflyttade sig till händerna, stannade vid dem, gled längs Aliides lie mot fästet, men höjde sig inte därifrån, utan återvände till de egna handflatorna, till skråmorna på handryggen, de skrovliga naglarna. Hon tycktes inspektera sina olika kroppsdelar, kanske räknade hon dem, arm, handled och handflata, alla fingrar på plats, andra handen, samma sak, så till tårna på den skolösa foten, fotsula, vrist, vad, knä, lår. Blicken flyttade inte upp sig till höften, utan gled snabbt ner till den andra fotsulan och toffeln. Hon sträckte ut handen mot den, lyfte långsamt upp den och satte den på sin fot. Toffeln klafsade till. Flickan drog till sig foten med toffeln och kände på sin vrist, inte som man gör om man tror att den är vrickad eller bruten, utan så som en människa som inte minns hur vristen överhuvudtaget är formad, eller så som en blind känner på en främling. Till sist lyckades hon resa sig, men hon såg fortfarande inte Aliide i ögonen utan när hon väl stod på benen rörde hon vid sitt hår och förde det mot ansiktet, trots att det var vått och klibbigt, hon drog det för ansiktet som trasiga gardiner i ett ödehus där det inte fanns något liv att dölja."

Va - vad säger man om det här?! Jag tänker att det säkert krävs ett slags mod att låta texten vara så där så att flödet inte hackar eller blir förstört rent av. Nu är inte hela boken skriven på det här sättet - men det här var redan på sidan 16 och det gjorde att jag fastnade och blev alldeles lyrisk.

Handlingen går jag inte in på, men jag tänkte nämna en recension som står på första inviket:

"Oksanen har en fantastisk förmåga att i språket gifta samman rå brutalitet med poetisk skärpa. /../ När jag slår ihop boken sitter jag stum en lång stund, bedövad av all den skam kvinnorna - frivilligt eller ofrivilligt - tagit på sig från omvärlden. /../ Att läsa Utrensning är som att få ögonlocken fastklistrade vid ögonbrynen. Man måste se. Jag hoppas att många smittas av Sofi Oksanens ursinne." RAKEL CHUKRI, SYDSVENSKA DAGBLADET

Som avslut går det bara att konstatera att boken är läsvärd in till sista bokstaven. Tänk att kunna skriva så!

//Kramar om

Böcker som gett mig mod att förändra och att skriva

Jag vet inte om alla de som skriver böcker är medvetna om att just deras bok kan förändra en människas fortsatta liv. Det behöver inte vara revolutionerande och stora saker alltid. Men för mig har det varit avgörande stort.

Jag glömmer aldrig den dagen när jag köpte Glasfåglarna o Mosippan av Elsie Johansson - jag visste absolut ingenting om henne eller böckerna. På stora Åhlénsvaruhuset i Stockholm fanns det mycket böcker, men det var som om en magnet drog mig mot hyllorna där alla pocketböcker fanns. Jag lät ögonen svepa över titlarna, en del var bekanta och vissa hade jag redan läst. Lite till höger och mitt på hyllan stod Glasfåglarna. Det pirrade till i magen, i vår familj hade vi oxå haft fåglar av glas - i julgranen - de hade alltid fascinerat mig och de symboliserade trygghet. Jag sträckte ut handen och genomfors av en slags lycka när jag såg framsidan. Bredvid stod Mosippan och den tilltalade mig direkt den oxå. Jag visste precis hur den såg ut innan jag såg omslagsbilden.

Jag läste dem på en bergsvandringssemster på Mallorca - det var år 2000. De fick följa med upp i bergen. I Cala Tuent var det väntetid på båten som skulle köra tillbaka till Puerto de Sôller, i vanliga fall kunde jag känna mig rastlös av en sådan väntan eftersom tidtabellerna inte följdes så bra. Men när jag läste de där böckerna spelade väntan ingen roll - inte ett dugg.

När jag 3 veckor senare anlände till Sverige igen började jag söka information om Elsie Johansson

Då fick jag veta att hon debuterade som romanförfattare så sent som i 50-års åldern. Modigt och tufft! Jag tänkte: "Tänk om jag oxå ... Nej, nej - jag kommer aldrig någonsin få möjlighet att skriva även om jag vill." Jag var 49 då år 2000. Den romanen som hon debuterade med lyckades jag få tag i och köpte den direkt. Kvinnan som mötte en hund hette den. Den var så fruktansvärt otäck, jag brukar inte kasta böcker - men den där kastade jag i soporna - efter att jag läst ut den. I efterhand - nu när jag faktiskt har börjat skriva själv - förstår jag henne bättre. Antar att den historien låg o tryckte på o måste ut. Vilken skillnad det var på de böcker hon skrev efter sedan - som blev en trioligi - Glasfåglarna, Mosippan och Nancy.

I vilket fall som helst så sporrade Elsie Johansson mig - jag förstod att man inte behöver starta sitt skrivande i unga år - jag hade tiden för mig. Hur många gånger som helst har jag tänkt på det och kännt mig lugn inombords, burit det med mig i tio år nu.

Den boken som ändå kom att förändra mitt liv - totalt - är SKAM av Karin Alvtegen. Eller rättare var det boken tillsammans med andra faktorer som fick mig att ompröva hela mitt liv. Boken gav mig mod att våga ställa ett avgörande ultimatum - som jag borde gjort 15 år tidigare, jag läste boken på sommaren år 2006.
Mitt beslut hade ingenting med titeln och innehållet egentilgen - men den fick mig att tänka tankar som var nydanande för mig.

Att det där ultimatumet sedan skulle föra med sig konsekvenser som jag själv inte kunde råda över - det visste jag inte någonting om då. Det var som om jag levt nästan 20 år i stormens öga och sedan brakade stormen lös utav bara helvete. Tänk om jag vetat om det - hade jag vågat då? Men det fanns ingen återvändå efter att jag fattat beslutet att ställa det där ultimatumet.

Jag har haft mailkontakt med Karin Alvtegen där jag berättade att mitt liv förändrades efter att ha läst hennes bok - hon blev så klart berörd och tackade för att jag tog kontakt.

De här författarna och deras böcker har varit som en skatt - en skatt som jag vårdar ömt och bär med mig vart jag än går. Om den boken jag själv skrivit - om ett förlag vill ge ut den - om den sedan påverkar en endaste liten människa såsom jag själv blivit påverkad - då kommer jag bli fullständigt salig av lycka. Om en sådan bok som jag skrivit hade funnits - för mig när jag levde i stormens öga skulle det betytt något oerhört positivt. Hoppas så att den kan ge någon annan en knuff i ryggen att gå vidare på livets stig utan att tappa sitt mod.
//Kramar om

Vad skrev jag på försättsbladen i mina Feng Shuiböcker?

Det är spännande att läsa i efterhand vad jag skrivit till mig själv. Då - innan jag faktiskt visste vad som skulle hända - med boende och äktenskap.
I boken FENG SHUI - för svenska hem skriven av Agneta Nyholm Winqvist, skrev jag på försättsbladet i oktober 2008:

"Med hopp om att kunna förändra min tillvaro, har jag under det senaste året funderat mycket på att köpa en sådan här bok. Att jag inte gjort det tidigare beror på att jag har varit rädd för att jag inte ska klara av att SE hur ett hem kan förändras till det bättre med denna (eller någon som helst annan) metod. Men hur jag än kommer att göra, kommer det i vilket fall som helst inte bli sämre, för sämre kan det inte bli.

Där jag bor - ska det föreställa ett hem - men det är det verkligen inte. (Jag som haft vackra hem - hus med vacker inredning o vackra trädgårdar.) En förändring MÅSTE ske.

Ett hem måste vara en plats där man HÄMTAR energi - inte ett ställe som suger ur en all kraft. Det är nödvändigt med en kolossal förändring NU!"

Sedan köpte jag en annan mer handfast bok och den heter: "RENSA I RÖRAN - med feng shui" av Karen Kingston. På försättsbladet skrev jag 2009:

"Vem kunde ha anat att jag skulle läsa en sådan här bok med sådant intresse - så som jag nu gör?

Aldrig tidigare i mitt snart 58-åriga liv hade jag kunnat veta att jag tillfullo skulle förstå innebörden av att ha en stor röra omkring sig.

Nu vet jag tyvärr vad "röran" är kapabel till. Det fick jag uppleva innan jag ens visste att den här boken fanns. Men röran är rent ut sagt dödande - som en långsam kvävning.

Men röran var inte ens min egen - den var någons som jag älskade. Jag skriver älskade inte älskar."

På baksidan av den första bokens försättsblad har jag gjort en kommentar - det var drygt två år efteråt - i mitten av november 2010 skrev jag så här:

" ... och förändring blev det.

Problemen i boendet var katastrofala. De gick inte att förändra, inte ens med bästa vilja och kärlek eftersom min man var en ÄKTA sk "Horder" - alltså samlare. Han satt fast i sina vanor och de var så ingrodda att han inte kunde eller ens ville förändra sig. Jag förstod inte innerbörden av den här sjukdomen, jag som är en positiv människa som tänker att det är bara att ändra på - vad det nu må vara som man måste ändra på - när man älskar varandra och har gjort i över trettio år och äntligen har 'fått' varandra - igen.

Redan en och en halv månad efter att jag köpte den här boken till mig själv - flyttade jag från boendet och maken. Och jag fattade ett beslut att jag aldrig någonsin mer skulle bo ihop med honom. Men själva äktenskapet kanske kunde räddas? Vi gick i familjerådgivning under ett år men under den tiden dog min kärlek till honom en kvalfull död. Och äktenskapet slutade till sist med skilsmässa - fastän att han fortfarande säger sig älska mig!"

%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%%

Så sorgligt, så sorgligt - tänk att "tingen omkring oss" kan sänka två människors kärlek till varandra.

Till saken hör att jag varken är minimalist eller pedant - låååååååååångt därifrån - jag tycker om saker! Men man kan inte älska 50 Ikeakassar med buntar av Dagens Nyheter, protokoll som är 20 år gamla, garderoberna fulla med kläder som är 30 år gamla, vällingpulver + dito flaska som är 16 år gammalt, formbröd som är 19 år gammalt, 88 st schampoflaskor från det att dottern var liten för 18 år sedan, dotterns cykelhjälm, pulka, skidor, morgonrock eller byxorna som hänger på köksdörrens handtag, de som hon hade på dagis - inte när hon går på gymnasiet - eller hur? Ja det här var bara ett litet axplock av det som jag självklart trodde att vi skulle kasta ut och göra plats för att inreda ett trivsamt gemensamt hem som vi skulle bo i tills vi blev tvungna att bäras ut med fötterna först. Så fel man kan ha! Jag tyckte - när jag bodde där - i en stooor 3:a på Kungsholmen med öppen spis och balkong i sydväst att potencialerna var goda för att det skulle bli trivsamt o fint. Det var vad jag tyckte - så tyckte inte han. När jag började hänga upp gardiner, monterade ihop dubbelsängen o bäddade fint med överkast o kuddar och flyttade HANS lilla bokhylla några meter - så satt han sig i tre dygn i soffan och stirrade framför sig och sa: "Hemma är inte som hemma längre!" Skulle jag skratta eller gråta? Jag kan väl säga att det där uttalandet var som den sk spiken i kistan. Till saken hör att jag inte ens visste om att det där boendet hos honom kunde kallas "ett hem" - det kunde lika gärna vara en lagerlokal på en Shurgardanläggning. Om det nu var så han betraktade ett hem - så kunde han allt få behålla det för sig själv. "Tack och adjö!" sa jag och drog eftersom jag tänkte att det är inte värdigt för en människa i min ålder att hålla på med psykiatrisk behandling i en lagerlokal. Kärleken till trots - den hjälpte inte - inte min och inte hans. Men jag tänker i efterhand att det var tur att jag inte var ung (om vi flyttat ihop o gift oss när vi var 28) - då hade jag kanske dragits med det där samlandet o hans 'sjuka' i många, många år. Nu blev istället processen kort och snabb. Tack o lov för det!

Var inte rädda för att bli äldre och mer erfarna - för det är en styrka att med ålderns rätt kunna fatta beslut som gör att du växer och lever ett värdigt liv - lev inte ett liv som är ovärdigt för dig själv - du är värd mycket mer än så - det är alla! //Kramar om

Affären i mitt hus blev rånad idag + lite mat

På väg till tvättstugan möttes jag av två polisbilar och det var pga att den lilla affären på hörnet av mitt hus precis blivit rånad - igen. Jag vet inte om någon blivit skadad eller värre. Ledsen blev jag i vilket fall som helst. De har haft en pizzeria i anslutning med butiken - men den har de fått lov att stänga för ett tag sedan eftersom det fanns två in/utgångar och rånarna gick in den ena vägen o ut genom den andra. Bedrövligt.

Jag hade tänkt att skriva om något helt annat idag!

Men ett glädjeämne kan jag iallafall dela med mig av - mat.

När jag vill ha lagad mat utan att det tar lång tid brukar jag göra kokt potatis i en kastrull och i en annan lägger jag bakplåtspapper i botten o sedan lägger jag två portionsbitar av Alaska pollock (fryst fisk precis som den är direkt ur paketet), saltar o vitpepprar, en skvätt thaisweetchilisås, lite, lite vatten bara o pressad citron. Cocktailtomater i två delar överst.

På slutet kryddar jag med fryst dill o rapsolja. Potatisen o fisken blir klara samtidigt = 20 minuter.

Till det här serverar jag den sallad som finns hemma - idag blandad grön o röd, hemgroddade groddar, pumpafrön o solrosfrön. Sedan skvätter jag över någon vinäger, olivolja, Hebamare, sv.peppar o provencalska örtkryddor. KLART! och GOTT!

Det skulle inte sitta ivägen med en pannacotta efter maten men det har jag ingen idag o inte orkar jag göra någon heller.

På nyårsafton provade jag att göra en egen sort med kardemumma o vaniljsmak och en röd glöggelé med färska aprikoser o jordgubbar o mandarincest överst. Den blev bra men kardemumman la sig på botten o det tog en stund innan jag förstod att jag måste få upp lite grann av den till varje tugga för att det skulle smaka nåt. Gelén blev för stel o tjock. Nästa gång ska jag ta ett tunnare lager. Det är kul att prova på nya saker och tänja lite på kunskaperna. Hoppas att du oxå tycker det:-)

//Kramar om

Lång - Tid - Time - Zeit - tog det att skriva ett romanmanus

Hade jag skrivit Ej Vek om jag vetat om att det skulle ta så lång tid? Den frågan ställer jag mig nu när jag är klar.

Jag tror att det är många som inte inser att 3 år inte är särskilt exeptionellt ändå. Inte vad det gäller att få ihop det allra första manuset - det som faktiskt skickas in till förlag sedan.

Tiden som jag räknar är från den allra första bokstaven i den text som ligger till grund av det som sedan blev Ej Vek (januari 2008 - december 2010).

När jag startade visste jag ingenting om hur man skriver en roman, så som dramaturgi, skriva scener, gestaltning, dialoger, tidshopp, hur en manussida ska se ut mm.

Vad gjorde jag då?

Lärde mig från grunden eftersom jag hade målet klart framför mig. Jag visste att jag skulle skriva den där storyn - oavsett omständigheter. Det visade sig bli en del stora omvälvningar i mitt liv under de här åren.

Är i grunden urstockholmare men bodde under 5 år i Dalarna, bröt upp därifrån o blev sambo med en ungdomskärlek. Vi gifte oss efter några månader, exakt 1 månad senare föddes min dotterdotter under dramatiska förhållanden hela 12 veckor för tidigt med akut kejsarsnitt. Innan beslutet om kejsarsnittet kom satt jag i förlossningsrummet och skrev på min text eftersom jag skulle lämna in den till sk textrespons några timmar senare.

En knapp vecka senare föddes min sondotter!

Äktenskapet knakade tidigt. Samma år som vi gifte oss blev det en seperation. Jag flyttade flera mil utanför Stockholm eftersom det var där jag kunde få en lägenhet från den ena veckan till den andra. Då var jag mitt uppe i mina skrivarstudier.

Men att bo så långt bort från barn och barnbarn fungerade inte alls plus att hyran var på tok för dyr. Jag betalade med min ringa inkomst utan att få bostadstillägg eftersom jag räknades som gift fortfarande. Hade en liten peng på banken som snabbt tog slut. Jag lyckades få en annan lägenhet, tog 10 dagar bara så hade jag ett 1:a handskontrakt i handen på en bostad i Stor-Stockholm. Så det blev en flytt igen.

Maken brydde sig inte ett dugg om hur jag hade det ekonomiskt, varken när vi levde tillsammans eller efteråt. Så jag föreslog skilsmässa. Han vägrade! Men gav med sig efter några månader.

Men där jag bodde fungerade inte kommunikationerna såsom SL påstod i teorin. Sedan jag bodde i Dalarna hade jag stått i Sthlms bostadsförmedlings kö och huxflux en vacker sommardag, den sista juni 2010 var det min tur att få en bostad genom den kön.

FLYTT IGEN!!!

Således har jag flyttat 4 gånger sedan jag började skriva mitt manus.

Flyttat ihop - flyttat isär - skilt mig.

Fått 2 barnbarnsflickor (hade redan 2 barnbarnspojkar när de föddes).

Varje flytt - vet den som har flyttat - tär verkligen på det mentala. Varje gång blir det en djupdykning i ens innersta, varenda gång blir det en ny uppgörelse med det gamla.

Nu efteråt förstår jag att just det har varit gynnsamt för mig. Det går inte att springa ifrån sig själv och stoppa saker under mattan och tro att bara det inte syns så har det inte hänt.

Marcus Birro sa en klok sak en gång när det var någon som frågade varför han skriver och pratar om o om igen om det (många om det blev:-) som varit så svårt i hans liv, han sa:

"Att gå igenom/prata om de svåra känslorna ordentligt gör att det går att leva med dem så att de blir hanterbara. Annars är risken att de sitter som en ond tagg för resten av livet o som kan få en människa att bli känslomässigt handikappad för alltid."

Mina flyttar har varit som en slags terapi och jag har inte blundat utan mött känslorna vart efter de kommit. Inte sagt att det varit lätt - tvärtom! Men jag tror inte att jag hade varit där jag är i dag utan dem.

Parallellt har skrivande varit en terapi i sig - ni förstår hur privilegierad jag har varit:-)

Hade någon frågat mig om jag skulle klara av att skriva under sådana förhållanden som jag nu har gjort - skulle svaret bli: "Nej!"

Men jag ville! Och jag kunde! Det visste jag inte om mig själv - men nu vet jag.

Kunde jag så kan du - glöm aldrig det. Försök och ge inte upp!

Så har det varit en annan positiv sak som jag nämnde i början = TID - TIME - ZEIT

- alltså som en vän//Kramar om